Paketet har kommit!

Ja, mitt smink alltså. Ni vet, det jag köpte för att försöka dölja för omvärlden att jag är en sjöko på land.

Apropå okynnesshopping av det slaget slår det mig att det är så otroligt lätt att vänja sig vid något utan att ens reflektera över det. Vi har till exempel alltid haft dåligt med pengar. Det blir lätt så när man skaffar barn då en pluggar och en har timanställning. Vi har inte varit fattiga, men vi har behövt välja bort lyxiga livsstilsmagasin när vi är och handlar och såna saker. Sedan några år är det inte så längre. Sedan maken fick fast tjänst med helhygglig lön är det definitivt inte så längre.

Men tror ni att vi är otroligt tacksamma för att vi bor i hus, har bilar och har råd att lustshoppa läppstift och ögonskuggor och iphone? Nej, inte så värst. Eller, jo - när jag tänker på det så är det klart att jag är glad och tacksam, men det är så otroligt lätt att bara vänja sig. Och börja snegla efter mer.

Precis på samma sätt fungerar jag när det gäller socialt umgänge osv. Jag har nu suttit och i tankarna gnällt över att jag minsann aldrig gör något roligt eller kommer ut eller så. Förutom att jag nyss var i Uppsala, förraförra helgen var på teaterpremiär med efterföljande restaurangbesök, på torsdag ska på bio, nyss hade vänner över på middag, om någon vecka ska till Sthlm Horse Show och ja ni vet. Helt vardagliga saker, inget extraordinärt - men inte heller den misär jag ibland utmålar för mig själv.

Jag tror verkligen inte på tacksamhetsriter eller positivt attraherande tänkande eller sånt passiviserande mumbo jumbo. Men ibland kan det vara nyttigt att se var i livet man är jämfört med var man har varit förut. Och vara lite glad över att det nu kommer ett paket med smink som jag för några år sedan aldrig hade kunnat drömma om att ha råd med.