In, ut, slut.

Jag fick en tid på jourvårdcentralen klockan 20.30. Så jag åkte iväg, bara för att fastna med bilen i snön ca 10 meter utanför garaget. Det är i såna lägen en granne med lastbil som kan dra upp en ur snön passar som handen i handsken.

I alla fall så kom jag till vårdcentralen, blev lyssnad på och ordinerad Cocillana och lugnad med att lungorna förvisso var irriterade, men inte inflammerade. Skönt? Oh yes!

Något som däremot inte är skönt är min reaktion på att få en läkare med utländsk härkomst och kraftig brytning. I någon slags missriktad välvilja tänker jag att jag ska underlätta för honom och visa att jag minsann inte har något problem med hans uttal och brytning. Så jag börjar prata idiotiskt tydligt och långsamt och liksom gestikulerar också. Gud, jag dör pinsamhetsdöden bara jag tänker på det. "Ja, det gör ondare i lungorna när jag sitter ner än när jag står upp." Och så handgesterna på det.

Och han bara tittar på mig och bara "ja, det står ju klart att smärtorna är andningsrelaterade." Jag hoppas verkligen att han trodde att jag var en dum blondin bara. Det känns så mycket mindre pinsamt.

Är sjukt taggad inför Cocillanan förresten. Den kan tydligen göra mig trött, och som preggo är ju alla substanser som påverkar en på något sätt lite spännande. Det är så nära droger jag kommer innan mars.