Gud, jag är så jävla trött på familj så att jag kan kräkas. Jag är trött på hinderbanor av vardagsrumsmöbleringen, jag är trött på bråk och gnäll. Jag är trött på lata makar, på orensade kattlådor och på katter som kräks bara på pin kiv känns det som.
Det värsta är att jag inte ens kan ta mig iväg någonstans för att vara ensam och ifred och få en chans att vila upp mig och uppskatta det jag har. För vart jag än tar vägen är jag ändå inte ensam. Då är det ändå någon därinne som ska se till att jag har ont, är hungrig hela tiden, inte kan sova.
Det är en jävla konspiration. Eller så kanske man kan se det som att jag har valt att sätta mig i den här situationen och egentligen är rätt så nöjd med den, men så har jag ingen lust att tänka nu. Just nu tänker jag drömma mig bort till ensamhet och lugn och gärna lite värme också. När jag ändå önskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar