Jag ser året i mönster, jag ser veckor i mitt huvud och jag ser årstider på ett visst sätt. Jag ser visserligen inte siffror i färger längre, men ni fattar - jag är en sådan som ser allting i mitt huvud. Säger någon "torsdag" så "ser" jag torsdagen framför mig. Jag hoppar liksom dit i mitt huvud. Jag ska rita upp det här någon gång så ni fattar.
Ihop med det här hör att jag alltid ordnar in människor i olika slags strukturer. En viss gruppering människor ser jag till exempel som en storfamilj. Där någon är som fadersfiguren, någon annan är gammelfastern, någon tredje är den rebelliska lillasystern. Och så vidare och så vidare.
Så idag skulle jag tipsa en kompis om bra bloggar och insåg att jag på något sätt har delat in de bloggar jag gillar mest efter någon hierarkisk struktur från högstadiet. Så Anna-Klara och Anna är de där jättecoola tjejerna i rökrutan. De snygga, de som har de senaste jeansen och som kan sminka sig så att de ser äldre ut och de som hånglar på discot.
Onekligen däremot är den där snälla tjejen som får bra betyg, är poppis bland killarna och lyckas ha ett gäng vänner - inom alla grupper. Den som alla gillar. Den som får stipendie på skolavslutningen och verkligen varenda kotte tycker att det var välförtjänt.
Själv är jag - nu som då - den töntiga pluggisen. Alltid lite töntigare, osäkrare och barnsligare. Som när jag väl får ett par coola jeans bär dem alldeles för osäkert och för självmedvetet för att det ska se enkelt och självklart ut.
Jag kan ju inte vara ensam om att dela in folk i såna här system i mitt huvud? (Helt omedvetet, vill jag bara tillägga.)
Men ja, precis så är det ju, att man omedvetet kategoriserar folk på precis det här sättet. Jag gör det också, och då gärna efter samma skolmodell som du gör.
SvaraRaderaLite synestesi! En felkoppling i hjärnan, ha. Har samma grej, fattade väldigt sent i livet att alla människor inte alls såg veckodagarna i färger. Eller åt efter färg.
SvaraRaderaJa, men visst är det konstigt när folk bara "näe, om jag tänker torsdag så tänker jag ju torsdag och inget mer". Och så tycker de att JAG är konstig bara för att jag ser allting inne i huvudet.
SvaraRaderaDessutom blir det ju så muppigt när man ska förklara också.
Så är jag också. Jag försökte rita upp det en gång. Året och veckorna. Men det gick inte alls bra.
SvaraRaderaÅret ser jag dessutom alltid från den vinkeln "där jag är nu". Eh...
Och veckorna får inte riktigt plats hela på en gång så jag kan se antingen onsdag-söndag eller söndag-onsdag, fast med de andra dagarna "ur skärpa".
Ha! Har inte förren nu fattat att inte alla gör så. Har alltid tänkt att folk ser olika bara, men att alla ändå gör det. Om du fattar. Det förklara varför vissa kollar konstigt när jag ibland råkat peka åt ett håll när jag tex sagt torsdag. För mig ligger ju torsdag där....typ.
SvaraRaderaJag ser året som en cirkel eller urtavla men är aldrig i fas med var vi egentligen befinner oss på den. I juli tänker jag typ att vi är vid fyra, just nu MAX åtta. Så himla skevt för där har jag ju verkligen en chans på ett tankesätt som funkar?! What with tolv siffror på klockan och månader och ja.
SvaraRaderaSmaker och då särskilt de som gäller dryck ser jag i färg. Varm mjölk smakar brunt, Coca cola smakar fräscht turkosblått. Inga konstigheter där.
Såg att ngn annan var först, men det är rätt synestesi heter det (eller sinnesanalogi), torde underlätta inlärning och förbättra minne! Inte så dumt?!
SvaraRaderaHörde en riktigt intressant radiodokumentär om en autistisk kvinna som under sin uppväxt t.ex. tyckte om att springa ut framför grannens bil eftersom de känslomässiga reaktiorna hos grannen för henne såg ut som fyrverkerier. Mycket fascinerande hur olika våra hjärnor fungerar och hur svårt det måste vara för de som har väldigt annorlunda hjärnor att bli förstådda av sin omgivning, särskilt de som inte har kommunikationsförmågan att förmedla sig med andra heller. Synesti är ett roligt ämne vid fikabordet vid jobbet förövrigt. :)
SvaraRaderaSynestesi menade jag förstås.
SvaraRaderaDefenitivt inte ensam! Jag trodde länge att alla såg året som en årstidscirkel, et kassetband som ett horisontellt rullband där man bytte sida där "rullbandet" vände tillbaka och där låtarna låg på bestämda platser. Att alla tyckte att namn hörde till mörk- eller ljushåriga. Och mycket annat. Nu har jag fattat att absolut inte alla är så men jag måste säga att jag älskar att vara det! :)
SvaraRaderaskönt att slippa känna sig galen! jag rangornar siffror efter personlighet (eller kanske snarare högstadiet hierarki)-där nian är det coola killen som verkligen ser upp till 10an, som i sin tur är för gammal för att bry sig och bara är schysst mot alla; sexan och sjuan är de coola tjejerna med de snygga jeansen; femman är en gullig kille som får hänga med som maskot år 6an och 7an osv osv. Där sitter siffrorna med sina små personligheter och utvecklar relationer med varandra - 4an blir till exempel mycket svartsjuk på 3an som skapar 24 med 8an, vilket av någon anledning är rankat högre än 32... Jag har ett sånt där litet drama för varje siffer kombo.
SvaraRadera