Så jäkla nära att inte få något lördagsgodis...

- Mamma! Du väger mest i familjen nu.
- Eh nej?
- Jo! Emmy väger minst, sen jag, sen pappa, sen du.
- Nej, pappa väger fortfarande mer än mig.
- Men hur kan han göra det?
- ...
- Du har ju lill-plutt i magen. Då är ju du TVÅ stycken. Då borde du väga DUBBELT så mycket.
- Jaha, du tänker så?
- Ja?
- God bless you.


Så jäkla kinkigt med vikten är det väl inte egentligen, men det är ju inte heller roligt att känna sig som en vandrande flodhäst och inse att eftersom ungen kommer i mars är det bara två månader från delivery som det ska klämmas i en baddräkt. Yay.

Dessutom lider jag av någon slags illusion, jag tror att det snart är över. Sa häromdagen till maken att "är jag inte lite mindre enorm den här gången?". Insåg sedan att det är 8 veckor kvar, jag har tid på mig att bli bautastor om man säger så. Jag tror inte jag har fattat att det är på slutet man sväller mest. Jag går här och är skitnöjd över att vigselringarna sitter löst, att vatten fortfarande är något som jag dricker och inte något som skvalpar runt i mina fötter och att jag kan ha typ vanliga kläder som inte är enorma tält. Och sen inser jag att det är Två Månader kvar.

Skulle säkerligen kunna få till en igångsättning typ 2 veckor i förväg dock om jag ville. Föder man barn på ca 5 kilo, lider av svår foglossning och är en skicklig retoriker (ah men va fan, det är jag ju) så är det inte för svårt. Det skulle också lösa hela problemet med barnvakt under förlossningen. Men å andra sidan vill jag ha en natuuurlig förlossning. Om det så kostar mig all min värdighet och osvullna fötter.

Herregud, jag måste börja blogga om något annat än graviditet och barn. Jag har blivit sådär preggoblåst som ingen vill bli. Behold the skräckexempel people.