Den enes mardröm, den andres dröm.

Jag drömde att jag var på förlossningen inatt. Visserligen en väldigt märklig förlossningsavdelning, med kritvita rum utan någon teknik; allt som fanns var en glödlampa och en säng. Väldigt spartanskt. Väldigt ljust och fräscht.

Men i alla fall så glesnade värkarna ut och tog sig inte och barnet åkte inte ner och barnmorskan kom in från den långa vita korridoren och sade att de funderade på snitt. Och jag bara sjönk ihop. Snitt. Skära i min mage?

Sen vaknade jag ju och var, som brukligt vid mardrömmar, överlycklig över att det bara var en dröm. Men det är ju så makalöst fascinerande att samma sak som jag fasar för, det tillbringar andra flera månader med att jobba till sig. När jag tänker på snitt och ser en hemsk operation som jag verkligen inte vill gå igenom, ser de med samma skräck på en förlossning. Eller, mycket värre antagligen. Jag är ju inte paniskt rädd, jag har inte tillbringat timmar med att förklara och gråta och kämpa för att slippa snitt. Men tänk om. Tänk om kejsarsnitt vore standard och jag skulle få gå igenom allt det som de förlossningsrädda måste gå igenom för att jag skulle få föda vaginalt. Tänk bara. Vilken tur jag har ändå, som får mitt förlossningssätt igenom om nu ingenting går fel.

Örebro sjukhus är tydligen "stolta över att ha en av de lägsta snittsiffrorna i hela Sverige". Kul för dem. Lagom kul för de som är livrädda för att föda vaginalt och som hela graviditeten behöver oroa sig för det och inte kan njuta av barnet i magen.