Låt oss prata namn.

Jag kan väl inte vara ensam om att vara löjligt mån om att ett namn ska passa ett barn genom livets alla åldrar, men framförallt: hur barnet än blir?

Jag menar, jag tycker inte alls att det är konstigt med en vuxen Kevin Johansson eller en vuxen Tilda Nilsson, för de kommer ju vara jämngamla med massor med samma namn. Problemet är däremot att namn, för mig, har så otroligt mycket som följer med dem. Vissa namn passar bara på mörkhåriga ungar, till exempel. Andra passar bara om ungen blir busig. Unt so weiter.

Säg att man skulle gilla namnet Rosa till exempel. Vilket man ju gör. Det är ju jättefint och gulligt (och inte alls likt en ko!)... men. Tänk om barnet växer upp och blir en finnig ful tonåring utan vänner. Då passar inte Rosa. Däremot kan man mycket väl heta något mer enkelt, vanligt eller mindre utstickande namn. Men heter man Rosa innebär det att man måste kunna bära namnet utan att det blir konstigt. Eller ironiskt för den delen, som om någon som heter Tindra blir depprockare eller punkare. Eller om en Lilly blir smällfet.

Det kanske bara är jag som tänker såhär, men jag har helt enkelt svårt att se att det inte blir jobbigt att heta ett namn som kräver sin bärare om man nu inte är all that. Det är säkert jättekul för de coola föräldrarna att ge sin unge ett rockigt och supercoolt namn, men om nu ungen blir en tyst panelhöna som inte alls är lika cool som sina föräldrar. Är det lika kul då?

Jag vet inte. Jag har som sagt inga problem med att se Liam, Kevin och Tindra som vuxna (däremot blir det ju jättelarvigt att säga "skulle du ta en direktör som heter Jackson Karlsson på allvar eller?" eftersom sannolikheten att Jackson blir direktör är närapå noll), men någonstans försöker i alla fall jag tänka på att tja. Ungen kanske inte växer upp till att fylla ut namnet Marilyn, om man säger så.