Slask och kräks.

Det märks att det är februari. Folk är antingen olyckliga, sura eller kräksjuka. Förutom de jävlar som rymt utomlands, vilket ju egentligen är den enda sunda reaktionen på det här tillståndet vi kallar vinter. Det finns inget försonande med fjolårets smutsiga löv under ännu smutsigare snö. Och hundbajs och skräp och grus och skit.

Det finns inget bot. Jag vet inte ens om det går att lindra?

Men februari är kort, sägs det. Problemet är väl bara att när mars väl kommer så förväntar vi oss tussilago, fågelkvitter och vår. Men vaknar ända in i april av att det har snöat under natten. Igen.

Det värsta är att jag inte ser någon lösning på det. På riktigt alltså. Jag har allt jag behöver nu. Make, barn, hus, vänner. Ingen karriär, men vafan. Det här är mitt liv. Och  mitt liv kommer för alltid innebära januari, februari och mars. Allt annat kan vara jättebra, allt annat är jättebra. Men den här vintern. Helt oundviklig. Och för jävlig.