Snö, blod och knivhugg.

Vi bytte lakan igår kväll. Nu är väl det i sig ingen så sensationell händelse att det förtjänar ett eget blogginlägg (även om jag kan garantera att vi gör det mer sällan än de flesta av er), men jag vill att ni ska veta det bara för det som hände inatt. På nytvättade lakan låg jag alltså och sov när jag vaknade till av att jag rev upp benet på något. Sömndrucken kände jag efter ifall det lågt något i sängen, men somnade om utan att hitta något.

I morse steg jag upp och såg ett två decimeter långt rivmärke på benet. Tittade i sängen igen, men förutom ett gäng blodfläckar från det sönderskurna (så dramatiskt!) benet fanns ingenting. Ja men ni förstår ju, vilket mysterium! "Ellen och mysteriet med den osynliga kniven" kanske är boken jag ska skriva? Nåja, ungefär där tappade jag i alla fall humöret för resten av dagen.

Inte blev det heller bättre av att det under dagen har kommit tre decimeter nysnö. Precis vad man vill ha såhär i mitten av februari: mer snö! Det är ju inte så att vi längtar efter vår, tussilago och barmark nu. Nej nej. På med lite snö bara.

Men det värsta är väl ändå nyheten om den sexåriga pojken som blev knivhuggen i nacken. Och skolan bara "Näe, men det är en mindre incident så vi berättar inte för föräldrarna att deras barn som mobbas nu blivit attackerad med en kniv". Så jävla illamåendeframkallande.

Och det är ju sånt man stödjer varje gång man som förälder skuldbelägger mobboffret. Men det gör väl ändå ingen, undrar ni. Eh jo. Hela tiden. I varenda diskussion om rosa/nagellack/glitter/klänning på pojkar så dyker föräldrar upp och menar att man ska neka pojken att få vara sig själv, för tänk om han blir mobbad. Ja. Annars kan vi ju vända på det och förutsätta att alla föräldrar tar och uppfostrar sina barn? Det är ju också en idé. Att skola och föräldrar tillsammans ser till att barn kan få vara olika och lika och allt däremellan och ändå ha en trygg tillvaro.

När ett barn tar en matkniv och hugger i nacken på ett annat barn är det ju självklart aldrig det attackerade barnet som ska ändra på sig. Det är ju det störda barnet (eh jo) som knivhögg som ska få hjälp. Det är ju där problemet ligger. Det är ju aldrig någonsin offret som ska anpassa sig, försöka lite mer, vara lite mer som alla andra.

Men ändå kommer det argumentet hela tiden. "Det är taskigt av föräldrarna som inte tänker på att barnet kanske kan bli mobbat". Idioti på hög nivå.