Bondtolvan, grus och jeansjackor.

Jag längtar efter våren; det gör vi alla. Våren är den årstid som fyller mig med mest lycka, alla kategorier. De första promenaderna på grusiga asfaltsvägar utan snö. Den första glassen i solskenet. De där första solstrålarna som man känner bränner på huden, inte bara blekt värmer.

Vår är jeansjackor för mig. Jag har inte haft en jeansjacka på många år, mina barn har inga jeansjackor men det är jeansjacka som är vår för mig på riktigt. Jeansjackor och basketskor som gör att man känner varje gruskorn. Och så att hoppa hopprep: bondtolvan och vem ska veva och vem ska hoppa och har det kommit några tussilago än och när ska den sista snön smälta egentligen och hur länge kommer det vara ljust ikväll och blir det en sån kväll som är kall men rosa och som vittnar om att våren faktiskt är här?

Men ute ligger snön fortfarande tung, blöt och ful. Det är grått och smutsigt och våren känns makalöst långt borta. Och sen kommer den, passerar och helt plötsligt är det sommar och flugor och varmt och det är ett år kvar till dessa få veckor av total skirhet och förvissning om att vi överlevde faktiskt. I år också, vi överlevde! Jag hoppas att vi snart är där, för just nu känns det rätt så hopplöst.