Bryt ihop och gå vidare.

Idag har jag gråtit. Idag har jag tyckt så synd om mig själv att jag har suttit och snyftat i bilen på väg hem från ett barnmorskebesök jag inte ville gå på. Inte för att min familj har svepts bort i en tsunami, inte för att jag är livrädd för strålning från en kärnkraftsverkskatastrof, inte för något egentligen. Förutom att mitt alltför välmående barn har det alltför bra i magen och inte vill komma ut.

Och det är illa, när man är smärtsamt medveten om hur larvigt det egentligen är. Jag vet ju att jag borde vara glad och nöjd över att jag kan bli gravid, över att barnet är friskt vad vi vet, över att den enda svårighet jag behöver tackla just nu är övertid och hot om igångsättning. Jag vet att jag borde vara tacksam. Och just därför är det så jobbigt när jag inte är ett dugg tacksam. När min avundsjuka över att det inte var jag nästan överskuggar glädjen för kompisen som fick barn inatt. Jag skäms samtidigt som jag tänker att jag faktiskt var den som stod på tur. Som om det finns något kölappssystem.

Jag vill inte vara den här personen. Jag vill kunna vara en sådan som fyller de här dagarna med vettiga aktiviteter och gör fucking saft av citronerna. Istället sitter jag och gråter i bilen. Men tja, jag har ju i alla fall vett att skämmas över det.