Det hemska monstret

"Det som talar främst för att allt är bra är ju att du som mamma inte har märkt av någon skillnad från dina andra barn."

Vi var på återbesök på BB idag. Hörselprov och läkarkoll och allt gick bra tills läkaren drog lite extra i ben och armar och hummade lite och tittade lite extra och frågade om jag tyckte att hon var som de andra barnen? Eller alltså... märkte jag någon skillnad på henne och hennes syskon? Hur tyckte jag att hon rörde sig hemma?

Och vad svarar man på det, när Majken bara sover i grodställning på någons mage än så länge?

Så sa han att han skulle be en kollega, en barnneurolog, komma och titta på henne. För det var inte så mycket motstånd, spänst, i hennes rörelser som han skulle vilja se. Och med största sannolikhet så "är det absolut ingenting, men dålig spänst i rörelserna kan tyda på vissa sjukdomar."

Kollegan, barnneurologen, kom inom fem minuter och det tog ungefär tio sekunder för honom att konstatera att det inte var något fel på den här ungen inte. Men även om oron aldrig hann slå till ordentligt under de där fem minuterna så gav det ändå en försmak på det jag ju känner till men hade förträngt: den vidriga, makalösa föräldraoron. Den som har gjort att jag har köpt ett andningslarm och inte vågar sova med barnet i sängen och som kommer förpesta min tillvaro i många månader framöver. Först när barnen är uppemot ett och ett halvt år börjar den släppa. Och några år senare springer de ute på nätterna och då börjar ångesten om.

Men just nu, idag, finns det ingen egentlig anledning till oro. Tack och lov för det!