För länge länge sedan.

När jag var liten, ca 10 år tror jag, åkte vi till Tjeckien på semester. Det var då Tjeckien inte längre satt ihop med Slovakien, men en stor starköl kostade fortfarande bara runt 1-2 kronor. (Det här med att mäta ett lands kostandsnivå i alkohol lärde jag mig tidigt och har aldrig slutat med. Som ett Big Mac-index för alkoholistbarn typ.) Vi hyrde ett hus i en liten by som hette Perná, och där skulle vi tillbringa några veckor med min faster och hennes familj, vilket innebar kusinumgänge för mig och min syster. Lycka!

I alla fall då, första kvällen vi var där bestämde sig de vuxna för att gå ner till byns pub. Vi barn skulle stanna i huset. "Vi barn" bestod av min syster som väl var åtta år, min kusin Sanna som också var åtta och min kusin Anders som var sex år, och så jag. Det kan vara så att jag minns lite fel och att vi alla var ett år äldre, men må så vara. Vi var inte så himla stora helt enkelt. Men ensamma i huset skulle vi vara, tills de vuxna kom hem. Och det gick bra, till en början. Men sedan tyckte vi väl att det tog himla lång tid innan våra föräldrar kom hem, så jag och Sanna bestämde oss för att ge oss ut i den främmande tjeckiska byn och hämta hem dem.

Sagt och gjort, vi lämnade huset högst upp i backen och gick ut i mörkret. När vi kommit halvvägs ner till byn kom en ung kille på moped och körde förbi oss. Och sedan vände han. Och sedan började han jaga oss. Så vi sprang. Sprang och sprang och sprang och någonstans tänkte vi att vi skulle springa in i skogen. Som vuxen kan jag ju se att det smartaste man kan göra när man blir jagad av en ung kille på moped när man är två ensamma småtjejer inte är att springa in i en mörk skog, utan att fortsätta på den upplysta vägen mot byns centrum där det fanns människor. Men som tioåring tänkte jag bara att i skogen kan han inte köra med moped. Och det visade sig ju att vi hade rätt, han åkte därifrån igen.

Efter ett tag vågade vi oss ut ur skogsbrynet och såg två par som gick längre fram på vägen. Bort från puben, uppför backen mot vårt hus. Vi antog ju rätt självklart att det var våra föräldrar, så vi sprang lättade och glada fram emot dem. Ungefär samtidigt som vi kom fram och hjärnan började notera att det här inte alls såg ut som någon av våra föräldrar, bestämde sig en av männen i gruppen för att det vore jättekul att skrämma de här barnen som var ute och lekte, så han slängde sig fram mot oss med ett enormt "buuuu".

Så vi vände och vi sprang hela vägen hem igen, in i huset, in till våra småsyskon och upp i sovrummet och in under täcket. Och där låg vi och lyssnade på band med "My little pony"-sagor på, för att lugna ner oss, när våra föräldrar till sist kom tillbaka. De förstod inte alls varför vi hade gett oss ut för att hämta dem, de hade ju bara varit borta en kort stund.

Jag vet inte om min extrema mörkerrädsla har något med den här händelsen att göra, eller om jag hade varit precis lika rädd och nojig ändå. Kanske var jag det redan innan, men det lär ju inte ha gjort saken bättre i alla fall. Jag vet inte heller varför jag kommer att tänka på den här händelsen just nu, men jag antar att alla möjliga sorters tankar dyker upp när man tillbringar nätterna med att mata och trösta barn.

Sen vet jag inte riktigt vad jag ville med att skriva om det här i bloggen heller, annat än att ni kanske vill läsa om något annat än barn, bebis och sånt.