Nappkrig.

"Hon vill ha sin napp!" säger Emmy och försöker peta in nappen i Majkens mun. "Nej, det vill hon inte!" säger jag och lirkar ut nappen igen. Fast Majken, som det a-barn hon så klart är, redan helt fattat galoppen med napp och suger för glatta livet.

Så varför vill jag inte att ungen ska ha napp då? Tja, jag hoppas på att hon ska ta tummen istället. Eller nöja sig utan något alls. För nappar är bara besvär. Jo visst, det är lättare att tvinga barnen att sluta än om de suger på tummen, men i övrigt är nappar kassa. De försvinner och lägger sig längst in under sängar så att man tamefan aldrig hittar någon när det är läggdags och barnet skriker efter nappen. De sitter i munnen även när barnen leker, en tumme måste man ta ut när det är lekdags. Nappar tappas och måste sköljas, de är aldrig där man lade dem senast och framförallt: det är fult. En tumme i munnen är lite gulligt, en stor och skrikig napp? Not so much.

Och det är ju viktigt liksom. Att ungarna är söta. Eftersom mitt svintohår vittnar om att jag tydligen helt har gett upp några utseendeambitioner jag hade för mig själv, lägger jag allt mitt fokus på barnen. Och napp är fult, så jag gömmer de nappar vi av någon anledning köpte och vakar som en hök på Emmy så att hon inte petar in någon i Majkens mun. Ungen har ju uppenbarligen ingen koll på viktiga prioriteringar.