Jag har beräknad födsel på söndag, 13:e mars. Vilket i teorin betyder att barnet kan komma nu. Precis nu. Precis när jag sitter och skriver det här kan vattnet gå och så sätter allt igång. Eller så börjar det med värkar. Eller så händer något annat, men ni fattar principen?
I praktiken så kommer jag ju säkert gå över tiden, men det förändrar inte känslan av att vara en krutdurk av något slag. Eller en tickande bomb eller en till bristningsgränsen fylld ballong. Det är så påtagligt att barnet ska ju faktiskt ut nu inom kort. Inom några veckor, inom de närmsta dagarna. Så varje steg jag tar, varje andetag jag tar, är det någon som håller koll på mig. Alltså jag själv.
Man blir så sjukt fixerad vid sin egen kropp när man går och väntar på Tecken På Att Det Är På G. Kliar det i hårbotten så kanske det är ett tecken. Nyser man så hoppas man att vattnet ska gå. Varenda sammandragning är en potentiell förlossningsstart och det tär på psyket något enormt. Den eviga väntan, den konstanta spändheten, vetskapen om att om fem minuter så KAN DET STARTA.
Att inte fler kvinnor får lugnande piller i slutet av graviditeten är konstigt. Särskilt med tanke på alla dessa frågor man får. Är det dags snart? Ja. Nu kommer den väl snart? Förhoppningsvis. Är det något på G? Uppenbarligen inte. Har det hänt något? Ja, jag står här med tjockmage och är oberörd fastän ungen kom i helgen och nu ligger och sover hemma. Eller inte.
Och sen då, när man går över. Och när man har en mamma aka barnvakt som ska åka bort 5 dagar efter beräknad födsel, då. Jäklar vad det stressas och undras och frågas och kommer inte barnet snart?
Tro mig, hade jag haft en aning om när ungen kommer skulle jag vara glad. Men det har jag inte. Ingen alls. Så jag fortsätter analysera varenda hostning och blinkning och sammandragning och kommer hinna bli galen på kuppen.
Och de som säger "men försök att inte hänga upp dig på ett specifikt datum" har antingen aldrig varit gravida, eller så har de fått barn innan sitt utsatta datum.
Eller så har de bara glömt.
Jag är inte där än, men kommer vara SJUKT nervös när det börjar närma sig, vilket kommer vara typ från slutet av maj och framåt. Har inte BF förrän 18 juni, men jag är inte direkt en avslappnad, tålmodig och lugn typ utan mer "HJÄLP, jag är så nervös, vad händer? när händer det? hur helvetes jävla ont och äckligt kommer det att göra och vara?".
SvaraRaderaHoppas ungen tittar ut innan barnvakten ämnar åka bort i alla fall!
Eftersom jag gick över 14 dagar med första blev jag väldigt paff och nästan förorättad när andra annonserade sin ankomst meddelst vattenfall i soffan precis när jag satt mig framför "Du blir vad du äter" med en skål chips (jag åt upp chipsen innan vi åkte in, man kan väl prioritera), bara fyra dagar efter beräknat datum.
SvaraRaderaSkönt att slippa gå och dra i tio dagar till i alla fall.
Hög igenkänningsfaktor! Nu "fyller" ju Ingrid 6 månader just idag - men det känns verkligen som igår som jag gick där å tickade!! Sen att det inte blev ngn enda stor kraftig smäll utan ett långt jävla fyrverkeri som höll pöå i 60 timmar e ju en annan femma. Resultatet blev ju iaf magnifikt! :-)
SvaraRaderaLycka till Ellen! Nu är det ju nära... Det kommer gå så bra så. :)
SvaraRaderaKram