Att alltid alltid vara ett objekt.

Mina barn diskuterar sina kroppar ofta. Vem har starkast ben, vem är längst, vem springer fortast, vem har inåtnavel, vem har utåtnavel, vem når längst, vem kan stå längst på ett ben? Än så länge är kroppen redskap. Än så länge ser de kroppen som ett verktyg, vad kan jag GÖRA med det här jag har fått till mig, det här som är jag? "Hur kan jag använda min kropp?" Inte "hur kan jag förändra min kropp?". Inte "hur ser min kropp ut". De är aktiva, de rör sig, använder kroppen som ett redskap.

Men snart kommer de, särskilt Emmy som råkade födas som tjej, ha ändrat sig. Snart kommer de syna kroppen och inte bry sig ett dugg om ifall benen kan springa fort, så länge de är snygga. Och inåtnavel eller utåtnavel är inte viktigt, men viktigt är att magen är platt. Att de är snygga. Kroppen har förvandlats till ett livslångt projekt, vars slutresultat aldrig infinner sig eftersom kroppen förändras ju äldre vi bli, och sällan till det vackrare. Vad vackert nu är.

Jag blir så ledsen när jag tänker på att de kommer hamna i det jävla objektfacket som vi alla lever i. För hur många ser egentligen sin kropp enbart som ett redskap? Några få, några väldigt få. Vi andra måste alltid förhålla oss. Hela jävla tiden. Vi förhåller oss till ideal, till normer, till andra, till oss själva. Och vi bidrar ju hela tiden till att upprätthålla den här sjuka världen.

Lady Dahmer bloggade om att andra ser överviktigas vikt som sin sak. Varför då? Vad rör det andra om jag är tjock? HUR kan det vara upp till någon annan att ha åsikter om? Varför är det så viktigt för andra att påpeka att min kropp inte stämmer överens med de ideal som finns? De flesta överviktiga lider - tro det eller ej (vilket ni inte kommer göra om ni har gått på skräckpropaganda enligt Aftonbladet) - inte av en hälsoskadlig övervikt. Enbart fel enligt det rådande idealet. Och tydligen sticker våra dallrande lår och tjocka magar i andras ögon så mycket att de måste, bara måste, bara kan inte låta bli att fråga om hur viktnedgången går, om man inte har gått upp lite väl mycket i vikt, om den där klänningen inte sitter lite väl tajt. Ja men ni vet ju. Alla överviktiga vet precis vad jag menar; omgivningens extrema nödvändighet att göra vår vikt till sin sak.

Fast vi tjockisar är ju självklart inte de enda som är allmänna objekt att tycka till om och kritisera. Det hör väl till att vara kvinna rent generellt. Jag är för tjock, någon annan är för smal, någon tredje är för sminkad, den fjärde är inte sminkad alls. För tillgjord, för obrydd, för manlig, för kvinnlig, för sexig, alldeles för osexig, ja det GÅR tamefan inte att göra rätt. För den där naturligt vackra kvinnan med den perfekta kroppen finns ju inte. Det krävs enorma mängder smink, träning och ofta plastikkirurgi för att se "naturlig" ut. Och då är DET fel, för då är man (!) för utseendefixerad, utan vettiga sysselsättningar, rent ut sagt korkad.

Kan vi inte bara skrota myten om den naturligt vackra kvinnan? För att återgå till mina barn så vill jag hellre att mina döttrar växer upp och känner sig snygga som tjocka, översminkade och lättklädda (eller magra, osminkade och i kulturtantskläder) än att de strävar efter ett ideal som inte finns. Precis som Anna skriver så är det väl bättre att ungarna känner att de minsann kan vara snygga precis som de vill vara - alla är vi kameleonter och det gyllene snittet är inget mer än en term som kan gå och dra något gammalt över sig.

Äh, jag har så mycket att säga i det här ämnet och hälften av det hör inte ens ihop eller så motsäger jag mig själv.  Om jag säger att jag tycker att vi ska leka med och ändra på det vi fötts med, är inte det ett argument för plastikoperationer? Om jag säger att vi ska vara nöjda med hur vi ser ut, motsäger jag inte mig själv då? Och varför bantar jag och sminkar mig om jag nu ska vara så nöjd? Eller skulle vi inte nöja oss, utan... vad?

Jag vet inte riktigt. Kan ingen bringa lite klarhet i det här? Nu har jag skrivit flera spaltmeter och egentligen inte sagt någonting. Eller jo: jag är så trött på att alltid behöva förhålla mig. Till omgivningens åsikter, till mina egna ideal, till mitt förnuft, till mina osäkerheter, till andras ideal. Tänk om min kropp kunde få vara enbart ett redskap igen.

Som den var då när vi var små och endast brydde oss om vem som kunde hoppa längst.