En förälders största tabu.

Varför är det så otroligt farligt att antyda att man kanske inte är världens bästa förälder? Och då menar jag inte att det skulle innebära att man är en dålig förälder, utan bara erkännandet att ja, det finns andra föräldrar som gör ett bättre jobb. Det finns föräldrar som har mycket mer tålamod, energi, ork, tid, fantasi, uppfinningsrikedom än vad jag har. Det innebär inte att jag är en dålig förälder eller att mina barn har det dåligt, bara att det finns många föräldrar som gör ett bättre jobb än jag.

Precis som att jag inte är den bästa på en massa andra saker är jag inte bäst på att vara mamma. (Sen kan man ju diskutera vad "bäst" är, och alla är väl medvetna om att barn heller inte mår sådär tiptop av "perfekta" föräldrar?) Jag ser liksom inte problemet med att erkänna det. Alla kan inte vara bäst på allt. Det tar vi för givet i alla andra situationer, men när det kommer till föräldraskap så hyschar vi ner och kommer med floskler som "du är den bästa föräldern till ditt barn, för du är deras mamma". Man bara eh jaha? Det är väl självklart att jag är en bättre förälder till dem än någon främmande person, men det är ju inte det jag pratar om. Utan om att jag skulle kunna vara bättre. Om jag hade intresset, eller fallenheten. Eller bara lusten.

Är det någon som förstår hur jag menar? För att exemplifiera då: jag läser jätteofta om föräldrar som beskriver vad de gör med sina barn som inte går på förskolan och de bara "Först går vi ut i naturen, sen går vi hem och tittar på saker vi har samlat i skogen. Sedan lagar jag lunch medan barnet ritar och på eftermiddagen bygger vi med lego, målar och leker med modellera. Sen tar vi en till promenad och på kvällen badar vi tillsammans." Och så ser deras dagar ut, varje dag. (Nej, alla ljuger inte och hittar på - jag känner några av dessa på riktigt och de är precis såna. ) Jag är inte sån. Inte alls. Jag tycker inte att jag är dålig eller att mina barn har det kasst eller något sånt, men det finns liksom inte på kartan att jag skulle vilja ha mina barn hemma på heltid bara för att de har fått en lillasyster. Faktiskt inte. Och om jag hade haft det så hade de fått se förbannat mycket på teve.

Gör det mig till en sämre förälder? Ja, det tycker jag faktiskt. Men jag förstår inte riktigt varför det är så farligt att erkänna det. Jag har andra kvaliteter. Dessutom är jag i min tur en bättre förälder än många andra föräldrar. Som i sin tur är bättre än många andra och hej och hå så kan vi hålla på ända ner till de som är dåliga föräldrar.

För jag är inte en dålig mamma. Absolut inte. Jag är bara inte lika bra som vissa andra, och det har jag inga problem med att erkänna.