Först hade vi ett barn som låg en bra bit efter sina jämnåriga, och då oroade vi oss. Oj, vad vi oroade oss. Hur ska det gå sen, i skolan? Ska talet aldrig rätta till sig? Ska han någonsin komma ur bubblan och leva i verkligheten med oss?
Allt ordnade sig självklart med tiden och vi har nästan slutat oroa oss. Förutom när han säger att han inte får vara med, eller att någon har varit dum, eller att det är tråkigt på förskolan eller eller eller...
Sedan fick vi ett barn som ligger en bra bit före sina jämnåriga, och då oroar vi oss för det. Hur ska hon kunna stimuleras? Tänk om hon får lika tråkig skolgång som jag? Vad händer när alla hennes äldre vänner försvinner uppåt i skolgången och lämnar henne med de mindre, om än fysiskt jämnåriga?
Vi väntar på att det ska ordna sig med tiden, men just nu så oroar vi oss. Eller bryr oss. Eller ältar. Ni fattar.
Så förhoppningarna är att trean ska vara precis på mitten. Börja prata vid ett år, inte vid 7-8 månader eller 2 år. Börja krypa när snittbebisen gör det, inte vid tio månader eller vid fem månader. Ha exakt rätt antal vänner, klara av skolmålen på exakt rätt tid, visa exakt rätt mängd känslor och ha lite lagom ilska sådär.
Det känns som ett mycket rimligt hopp känner jag. Mycket rimligt indeed.
Föräldraskapet kan vara det mest ångest- och oroframkallande av allt här i världen. Eller vad då kan vara. Är. Definitivt är.
Jag har ju det där snittbarnet. Visst, hon kom lite för tidigt och hon var lite sen med att lära sig gå, men det var ju inom normalspannet. Det mesta annat har hon varit mitt i prick på - ett riktigt standardbarn. Så nej, jag oroar mig faktiskt inte. Skönt. Däremot är det lite tråkigt ibland att aldrig får glädjas åt framsteg. Folk svarar antingen "ja, det är väl dags för det nu" eller berättar om hur otroligt tidigt deras eget barn gjorde samma sak. Människor som aldrig hade sagt "det kunde minsann mitt barn när hen var xx månader" till en person som var orolig för att hens eget barn var sen med något gjorde det utan att tveka med mig. Det hade liksom varit kul att få vara glad någon gång, även om det inte var en "prestation" av barnet.
SvaraRaderaÄh, du vet - alltid är det något. :-D
Och lite samma sak - folk blir sjukt provocerade när jag säger att jag hoppas att hon inte är för smart. Får jag bestämma blir hon lagom smart, en sån där typ som tycker att det är rätt kul att gå i skolan och får jobba lite lagom för sina VG.
Ja gud ja! Jag hoppas verkligen inte på en brainy unge. Fy katten! Tyvärr verkar ju Emmy visa såna tendenser, men sånt kan ju växa bort. :-)
SvaraRadera