Sådär spontant.

Det blev inte mer bloggande igår, för efter stadsparken åkte vi och handlade och sedan blev vi spontant hembjudna till en av barnens kompisars familj för pizza, vin och lite dans-wii. Sådär spontant och härligt som jag önskade att mitt liv var jämt. Sådär spontant och härligt som jag egentligen inte klarar av eftersom jag lider av någon slags social felaktighet.

Hela promenaden dit gick jag och var nojig. En facebookinbjudan av typen "kom över vetja" ger mig massor av bryderier. Är vi säkra på att de verkligen vill det? Borde vi ha tagit med oss ingredienser till pizzan själv? Kommer vi i okej tid? Hur länge ska vi stanna tycker du? Räcker det att vi tar med oss en flaska vin? Och så vidare i all evighet. Det är så otroligt viktigt för mig att allt ska bli rätt och bra och att ingen ska tycka att jag gör något fel eller konstigt eller märkligt.

Sen blir det ju alltid bra ändå till sist. Och allt löser sig och jag kan slappna av och ha en trevlig kväll. Men ändå, den där halvtimmen innan jag vet att allt är bra, gud vilken ångest jag har då.

Spontan är inte mitt mellannamn om man säger så. Eller jo, det är det. Men det kommer med en massa ältande också.