Ett år av sorg

Det är jobbigt just nu, för varje dag är någon slags påminnelse om morfar, om cancer och om död.

I onsdags var det exakt ett år sedan vi fick veta att han hade cancer.
I torsdags var det ett år sedan vi fick veta att han bara hade sommaren kvar.
På fredag är det midsommarafton och det enda jag kommer kunna tänka på är midsommar förra året, då vi alla samlades för att en sista gång fira midsommar med morfar. På hur han med ett litet tal lämnade över en klocka som han ärvt av sin far, till sin enda son. På hur han sjöng den lilla sången "Jag har en getabock" för Emmy, precis som han gjorde för mig som liten. På hur allt detta finns på film, en film som jag inte klarat av att se än.

Så här kommer sommaren fortsätta. Vackra, klara och varma sommardagar är förknippade med tumörer, sorg och död för mig, och jag vet inte när det kommer gå över.

Under hösten och vintern har det gått bra att låtsas. Det är klart att morfar inte är död, han är bara så upptagen med att vara ute och dansa att han inte kommer och hälsar på. Och så spelar jag upp små telefonsamtal i huvudet, där vi pratar om att ses snart och så låtsas jag att det kommer att ske.

Men nu på sommaren går det inte längre. Nu är allt bara minnen av hur vi åkte till en lekpark och barnen spelade fotboll med honom, trots att han mådde så dåligt. Nu är allt bara minnen av hur vi lyckades få till den där fisketuren som han hade lovat Noa innan han visste att han var sjuk, att han skulle dö. Nu är allt bara minnen av en älskad man som tynade bort framför ögonen på oss, utan att vi kunde göra något åt det.

Noa fyller år i början av sommaren, Emmy i slutet. Två dagar efter Noas födelsedag kom chockbeskedet, dagen efter Emmys födelsedag dog han. En sommar, så otroligt mycket sorg.

Det är nästan så att jag längtar efter hösten.