Jag, totalt oförstående i matte, har fått ett mattegeni till son. Förut idag räknade han 31 x 3 på typ fem sekunder, häromdagen var det 19 + 9 och 85 + 15. Huvudräkning, så klart. Eller, så klart och så klart, jag hade nästan inte klarat av det, men han som inte ens börjat förskoleklass klarar det lätt som en plätt.
Hade det här handlat om läsning hade jag varit jättestolt, för jag värderar läsförmåga högre än mattekunskaper. Jag vet inte varför, men så är det. Jag tycker att barn som läser tidigt är jättebegåvade, medan jag tycker att det främst är småkul att Noa är en levande liten miniräknare.
Hur har det blivit så? Rimligtvis borde det ju vara tvärtom: just eftersom jag har så svårt för matte borde jag imponeras över min sons huvudräkning. Och just för att svenska barn generellt är dåliga på matte men bra på att läsa borde ju tidigt matematikavancemang ses som något positivt.
Jag vet inte, jag antar att min aversion mot matte har fått ta över. Missförstå mig rätt, jag ÄR stolt. Men samtidigt lite störd; jag har ju redan konstaterat att matte är värdelöst.
Noas nya fritidsintresse är förresten schack. "Kan vi snälla spela schack mamma? Snälla? Om jag masserar dig?"
En nybliven sexåring som är en hejare på matte och älskar schack och datorer. Jag lär ju inte behöva oroa mig för honom i tonåren i alla fall. Förutom för blek hy, acne och glasbottnar till glasögon. Ja men ni vet, sånt som töntnördar generellt drabbas av...
Tydligen är det så att barn som läser och sjunger mycket generellt sett har lättare att lära längre fram i livet, då även matte. Om man däremot pysslar en massa med matte när man är liten ska det tydligen inte ha någon betydelse för den intellektuella utvecklingen i stort. Generellt sett.
SvaraRaderaSå helt fel ute är du nog inte. =P