Hej, minns ni mig?

Nej, vi är inte hemma än. Just nu är vi på ett hotell i Hamburg och jag har hittat wifi och loggar in överallt och hittar nästan hundra mail och ca 350 nya blogginlägg, men näsyan inget spm någon specifikt har skickat till mig. Det slår mig att allt det jag tycker är så viktigt på internet främst är ytligt.

Ingen saknar mig, ingen noterar frånvaro, ingen hör av sig. Det är inte meningen att låta ledsen över det; jag är själv ingen sån som har koll på vänners resor, saknar eller spontant hör av mig. Det är bara en stilla notering: om min internetuppkoppling imorgon skulle dö för alltid skulle det i princip bara innebära lite tråkigheter för mig. Inte mer än så.

För de flesta är det något av en självklarhet, men internetjunkie som jag är kom det som en lite välbehövlig insikt: webben behöver inte mig. Shock! Horror! Sant.

Annars så är jag rätt glad över att snart vara hemma igen. Frankrike var ungefär lika undebart som Tyskland är vidrigt, men alltså... jag orkar inte umgås så här tätt med barnen mer. Tre veckor precis inpå varandra, utan varesig kompisar eller förskola som distraherar dem är för mycket. There, I said it. De gråter å andra sidan efter sina kompisar, så känslan är ömsesidig. Det kanske gör oss till dåliga föräldrar i vissas ögon, men för de flesta är vi bara normala.

Gud, ensamhet. Ett ord som klingar ungefär lika skönt som frasen " imorgon lämnar vi Tyskland". Elle näe, nu ljög jag. Inget slår att lämna Tyskland bakom sig.