Kalasångest

Vi ska ha fyraårskalas här imorgon. Fy fan vad jobbigt det är. Idag har jag ångestat över det här kalaset hela dagen lång, av två anledningar:

1. Hemmet. 
Jag vill så gärna få hemmet att se vanligt och välstädat och fint ut. Inte stökigt och slarvigt och med en förfallen trädgård och ogräs överallt. Det är jätteviktigt för mig och jag vet att det är larvigt, men det kan inte hjälpas.

Jag är liksom den enda mamman som kommer och hämtar barn i lårkort kjol och horrött läppstift, med djupa urringningar, färgglada ögonskuggor eller platinablont hår. Jag är den enda mamman som har en retrovagn, som låter sin sexåriga son ha klänning, som tjatar om genus på föräldramöten, som frågar om man får ha barnen över sommaren om man betalar. Jag är den enda som bloggar och hänger ut mitt liv på nätet, jag är den enda som skämtar om att mina ungar kanske är efterblivna, jag är den enda på så jävla många områden. Jag vet att jag hade varit precis som alla andra om vi hade bott i en större stad eller bara i en annan stadsdel. Men här, i det rasistiska bibelbälte där vi bosatt oss, känner jag mig annorlunda.

Så jag vill så gärna åtminstone kunna visa upp ett vanligt hem, skött på samma sätt som de andra hemmen. Jag vill också kunna visa upp ett fläckfritt vardagsrum, en välskött gräsmatta och inte vissna blommor i varenda kruka vi har. Jag vill att ett felfritt hem ska väga upp för att jag inte är som de andra mammorna. Jag vet att det är skevt, att det bara är jag som tänker så här, men det kan inte hjälpas.

Men så kommer det inte bli. Vi har inte tid att ordna upp de senaste veckornas lathet på en kväll. Jag kom precis hem från min syster för bövelen, det är oss övermäktigt att få det här att bli bra.

Så jag får bita ihop och tänka att det duger. Jag duger. Jag har i alla fall inte platinablont hår längre.

2. Vem bjuder man?


I morse fick jag ett samtal till en av tjejerna på förskolan som undrade ifall hennes inbjudan kanske kommit bort i posten. Så då fick jag ta och förklara att nej, hon var bara inte bjuden. Förstå den känslan? Den ångesten. Jag fick så sjukt dåligt samvete att jag sedan ringde upp och bjöd in henne också. Besvikna barn är min akilleshäl.

Jag skulle gärna vilja bjuda alla barn på hela förskolan, men jag orkar inte. Det är inte rimligt att få hem typ 18 barn till en fyraåring. Så vi tänkte som så att vi bjöd de som var lika gamla som Emmy (alla födda 07) och så bjöd vi hennes två bästa kompisar från de äldre barnen (två tjejer födda 06). Men då blev det två tjejer (samt ett gäng killar) av 06:orna som inte blev bjudna, och en av dem var då den som blev ledsen och vars pappa ringde.

Hur gör man för att undvika att såra någon? Den här tjejen som vi nu bjöd in ändå, är en kompis till Emmy. Jag hade jättegärna bjudit henne också, men då hade det varit bara EN tjej kvar av 06:orna. Och folk tänker ju så jävla könsbundet. De kan inte se att man bjuder de man leker med, utan det ska vara antingen tjejerna eller killarna. Som att det är ett tvång att bjuda alla tjejer man någonsin har träffat, men helt okej att utesluta sin bästa kompis som råkar vara kille?

Hade vi bjudit denna tjej också, en tjej som Emmy inte leker alls med, så vore det ju jättekonstigt om vi inte bjöd två killar i samma grupp som hon faktiskt lekt med på fritiden. Och hade vi bjudit dem så hade vi behövt bjuda resten av den gruppen, och vips hade vi bjudit både alla födda 06 och alla födda 07 och haft kaos och trångt och... ni fattar.

Jag vet inte hur man ska göra. Jag tyckte att vi hade ryggen fri med att bjuda hennes jämnåriga + två extra bra vänner. Men tydligen hamnade ändå någon i kläm och blev sårad. Jag vill inte att någon ska bli ledsen. Jag vet hur det är att ha barn som undrar varför inte de blev bjudna på kalaset. Jag vill inte utsätta någon annan förälder för det.

Så nu kommer hon, som sagt. Och det är rätt, det var dumt av oss att inte bjuda henne från början när vi ju bjöd två jämnåriga barn som Emmy aldrig leker med. Men man kan ju inte bara utesluta två barn från en jämnårig grupp, för hon leker med alla andra jämnåriga, och... ja ni ser. Nu börjar jag om igen. Det är så virrigt hela den här karusellen att när jag läser vad jag skrivit hänger jag knappt med själv.

Ni behöver med andra ord inte hänga med. Ni behöver bara förstå ångesten när man inser att ett litet barn har blivit väldigt ledset över att inte ha fått en inbjudan.

Hur gör ni när ni bjuder till barnkalas? Hur väljer man ut?