När platser blir minnen blir nostalgi.

Dagen innan vi åkte till Rom sov vi över hos mammas kollega i vår gamla hemstad Nyköping, eftersom vi flög från Skavsta. Jag fick flänga runt lite både här och var i stan av olika anledningar, vilket ledde till att jag körde förbi nästan hela min barndom och ungdomstid.

På motorvägen förbi vattenverket, samma väg som jag åkte med skolbussen under hela högstadiet. Alla dessa bussresor med huvudvärk, trötthet, hunger och så den eviga olyckliga kärleken. Ibland med kompisar, ibland bara med läxböcker. Och så vidare, förbi stallet och ridskolan där vi tävlade, där vi nästan bodde, där vi stod i cafét, sålde korv, sålde godis, var funktionärer, red, fodrade hästar, var på ridläger, lekte med kompisar, pratade hemligheter i boxarna.

Framme i grannorten Oxelösund dit jag körde så många kvällar efter att rätt nyligen fått körkort, ut till maken som då bara var pojkvän, som fortfarande bodde hemma. Förbi området där vi bodde när jag nyss flyttat hemifrån. Förbi banken där jag jobbade ett år för att ha råd med tågluffen. Förbi esplanaden där mitt ex hade sin första lägenhet som jag nästan aldrig var i eftersom jag hann göra slut med honom den sommaren.

Och så motorvägen igen, men den här gången svängde jag av och körde genom min gamla hemby. Passerade vägen som går till stallet där vi hade vår egen häst: Cherubin, connemaraponnyn som älskade att sparka efter oss i hagen. Längre in på den vägen: vårt favoritbadställe. Där vi tillbringade våra somrar med att dyka, simma, sola och flirta med killarna som bodde i sommarstugorna i området. Vidare, förbi bondgården där vi köpte vår sista katt; Texas. Förbi mitt gamla hus som nu äntligen fått bli vackert med vit puts istället för smutsigt mexitegel. Förbi närmsta grannen i vars trädgård vi pallade plommon så fort vi kom åt. Och därefter: Saras hus. Sara som vi lekte med så ofta vi kunde, hon var mitt emellan mig och min syster i ålder och bodde 20 meter bort. Det blir inte bättre än så.

Ner för backen på 800 meter som kändes så lång när vi var tvungna att släpa tunga väskor med tjocka läxor uppför den när vi gått av bussen. En titt längs med vägen till vänster, som om man följer den leder till vår skola. Men sen höger förbi busshållsplatsen som nu, till sist, fått en busskur. Som vi stått där i regn och snö och vind och blåst och nu äntligen finns det skydd mot allt det. Och så framåt, vidare, förbi avfartsvägen som gjorde att det alltid pirrade i kroppen varje gång vi åkte förbi eftersom han jag var kär i under många år bodde längst in på den. Och så vidare, vidare vidare.

Motorvägen igen. På andra sidan skymtas Arnö, där jag har haft bästisar och pojkvänner och "åh vad jag är olycklig kär"-objekt och när de rev den lilla affären Jollen tog vi brädorna därifrån och byggde stall av. Längs med motorvägen förbi McDonalds där jag jobbade en sommar och svettades och höll i barnkalas. Förbi Gripenskolan där min första riktiga pojkvän gick. Förbi precis allt: teatern där jag spelat teater för fullsatta hus, busstationen där jag har väntat och väntat och köpt godis och kysst pojkvän tills bussen kört ifrån mig och behövt ringa mamma från telefonkiosken.

Och så mycket mer. För helt plötsligt har allt det här blivit ljuvlig nostalgi. Något jag trivs med att förlora mig i, tänka tillbaka på, vältra mig i. Det som förut var en stad som jag ville ifrån och avskydde har nu blivit ett museum för mitt liv mellan 6 och 20 år.

Det känns ganska fint faktiskt.