This little child of mine, I'm gonna let it shine.

Det jag inte förstår med alla dessa bakåtsträvare när det gäller könsroller (nu senast alla dessa Schulmans) är varför? Om man nu har ett barn, eller två, eller kanske tre eller fyra eller fler - man vill väl att just varje barn ska bli precis allt det barnet kan vara? Man vill väl att barnet ska nå sin fulla potential? Man vill väl att barnet ska veckla ut sina fjärilsvingar och inte stanna i puppan för alltid?

Jag förstår inte hur man från födseln kan välja att beröva barnet på nästan hälften av allt som finns där ute. Hur man kan se det som något negativt att måla världen i vackra färger för barnet, istället för att säga "Nej du! Där hör inte du hemma!". Det är något så förtvivlat sorgligt över alla dessa män och kvinnor som blir så hotade över de barn som inte blir bestulna på sin sanna identitet.

Det har självklart med okunskap att göra. Och är man okunnig blir man rädd, för det är lättare att håna än att lära. Så är det ju. Det förstår jag.

Jag förstår bara inte hur ett helt och lyckligt barn med all sin potential och hela sin personlighet och intressesfär kan uppfattas som något provokativt. Vad blir dessa människor mer provocerade över? Ett äpple utan maskhål? Ett gott vin utan besk eftersmak? En tavla målad i alla färger, inte bara hälften?

Om de vill göra sina barn till äpplen fulla med maskhål, där det bara finns tomhet där det kunde ha funnits annat - fine. Gör det då. Barnen kommer säkert att må helt okej ändå. Jag fattar inte bara varför. Varför?

Men å andra sidan är det mycket jag inte fattar. Som hela det manliga släktets könsroll till exempel. Det är för mig så rackarns oförståeligt varför föräldrar till söner vill, uppmuntrar, uppskattar det våldsamma och skrikiga och elaka och förstörande. Hur man kan tycka att det är kul och gulligt med femåriga pojkar som skriker pang-pang-pang och river sönder varandras saker. Hur man kan skratta åt en treårig kille som slår sin storasyster gång på gång på gång. För att sedan skriva under menlösa namnlistor där man "protesterar" mot kvinnovåldet, mot gatuvåldet, mot misshandel och mord.*

För fan. Lär era söner från början att det aldrig är okej att slå, förstöra, förnedra, att vara elak, att skada. Uppmuntra inte våldsspel. Tyck inte att det är gulligt med deras fanatiska intresse för våldsamma tv-serier. Inse ert eget ansvar i det hela och våga försök förändra.

Men förlåt. Nu blir jag sådär rabiat igen. Gå omkring och tycka att barn ska få rätt till hela sin identitet och att man ska försöka låta bli att uppmuntra våldsamheter. Sånt tjafs.

*(Jo, det finns massiva problem med tjejers könsroll också. Så klart! Men faktum är att det, om man ser till majoriteten av brott, är män som våldtar, är män som slår, är män som står för den största andelen brottslighet, är män som mördar.)