Att vara kräsen.

Jag har inte valt att vara kräsen. Det är inget jag tycker är kul eller trevligt, snarare tvärtom. Det är jobbigt och pinsamt och begränsande, men det är så det är. Jag kan inte ändra mig och nu råkar jag vara född kräsen och det får jag leva med. Det är så otroligt jobbigt för mig att äta mat som jag inte tycker om att jag inte ser någon lösning på det. Livet är för kort för att jag ska tvinga mig att acceptera mat som jag kräks av, helt enkelt.

Men det innebär som sagt att jag får skämmas när folk frågar "är det något du inte äter?" ifall vi ska dit på middag. För mig är det nämligen enklare att säga vad jag äter, eftersom listan på vad jag inte äter är för lång för att det ska gå att nämna den utan att verka oförskämd.

För mig är det främst ett konsistensproblem, mycket har att göra med kött och andra märkliga konsekvenser. Därför äter jag inte:

Något kött förutom oxfilé och i vissa fall fläskfilé. Allt kött måste vara extremt putsat: inte en enda sena kvar. Dessutom ska det vara helt genomstekt för att det ska gå att ätas. Köttfärs äter jag om den är mycket kryddad och söndersmulad i små små bitar. Jag kan till exempel äta tacos, men inte hemmagjorda hamburgare. Jag kan äta fetaostbiffar om det är mycket fetaost, men skulle aldrig kunna få i mig köttfärslimpa.

Korv. Eller jo, jag kan äta falukorv om den är i tunna skivor och stekt så hårt att den nästan är förkolnad. Då kan jag äta den om jag skär upp den i små bitar och gömmer den bland makaroner. Jag äter också ungersk salami från märket Pick, skivad i tunna skivor.

Kyckling som inte är helt vit bröstfilé. Kan inte äta kycklingburgare på typ Max eftersom det inte är ren bröstfilé utan kan ha senor i sig.

Skolmat. Jag kan inte äta storköksmat helt enkelt. Tvärt omöjligt. Jag blir illamående bara vid anblicken av stora kantiner av mat, oavsett hur bra skolmat det nu är.

Bearnaisesås, brunsås osv. Klassiska såser som folk älskar, men som får det att vända sig i magen på mig.

I princip allt som kan kallas husmanskost.

( Jag kan däremot äta allt inom skaldjur och fisk. Inga problem med musslor och ostron, märkligt nog.)

Allt ovan är sånt jag helt enkelt inte klarar av att äta. Vilket gör att jag säger att jag "inte äter kött" ifall folk frågar, eftersom det känns enklare än att förklara hela mina matnojor. Sen får jag hoppas att de inte serverar kållåda med bearnaise helt enkelt.

Sen finns det ett gäng saker som jag verkligen verkligen inte tycker om, men som jag ändå kan tvinga i mig om jag måste. Som svamp, mandelmassa, marsipan, frukt i mat, pannkakor, potatismos, röror med feta såser osv osv osv.

Det finns ingen poäng med att räkna upp precis allt jag inte tycker om eller har svårt för att äta, poängen är att det är så sjukt jobbigt att vara den kräsna och "bortskämda" personen. Det är inte så att jag tycker att det är kul. Jag lovar. Det är lika jobbigt varje gång jag är bortbjuden eller ska äta någonstans.

Men det gör också att jag förstår Noa när han bara vägrar äta något. Jag förstår precis hur vidrigt det är att bli tvingad. Så jag låter bli.

Att bli tvingad gjorde ingen nytta med mig, snarare tvärtom. Så det kan ni få som tips från en bortskämd 80-talist som inte äter vad som serverats: era barn kommer inte bli mindre kräsna för att ni tvingar dem att äta. De kanske ändå växer upp och blir lika pinsamma som jag.