Det får mig att vilja döda.

Kan vi inte bara enas om att man inte får skriva barnböcker på rim om man inte kan rimma? Jag tycker ju att det vore en självklarhet, men uppenbarligen inte. Helt plötsligt sitter jag lik förbannat där och måste hasta över ett ord och betona fel på ett annat för att det ska rimma med föregående rad.

Varför? Hur kan redaktörerna inte fånga upp det här? Varför skriver man på rim om man nu inte klarar av det? Jag menar, det är lätt att rimma. Det är ohyggligt lätt att rimma. Men om man nu tycker att det är svårt eller tråkigt eller fult, varför skriver man då på rim?

Bra rim kommer av sig själva. De kräver ingen insats från den som läser. Den kräver inte att någon parerar eller betonar eller lägger till ord för att det inte ska halta.

För att inte tala om alla stockholmare, eller andra med samma talfel, som rimmar e- ljud med ä-ljud. "Deg" rimmar inte med "väg". Hur kan man tro att det gör det? Tror man att "Gapa" och "Rappa" också rimmar då eller? Ja, det tror man tydligen - för sånt "rim" har jag också sett.

Nästa gång jag läser en bok med felaktiga rim tänker jag ringa till bokförlaget och skälla ut dem.

Jag ska skrika så hårt att deras liv blir så svårt.
Jag ska skälla som en varg, för jag är så arg.
Och när deras ben blivit svaga som världens sladdrigaste deg, då går jag min väg.

Gah!