Elefanten i porslinsbutiken.

Jag vet att det inte verkar så här på bloggen, men jag är en väldigt empatisk person för det mesta. Jag gråter lätt över andras glädje, sorg, lycka och olycka. Jag tar på mig ansvaret för andras känslor och vill lösa deras problem och jag får en klump i magen när jag råkat såra någon.

Trots det så händer det att jag sårar folk oftare än andra. Det beror på att jag inte förstår att någon kan ta illa upp av det jag säger. Jag förstår inte att det anses som sårande eller att det kan tolkas fel. Och när jag inser blir jag alldeles kall och ledsen och vill bara ta tillbaka.

Jag läste i en tråd på Familjeliv som handlade om vad folk hade blivit sårade av att höra, där någon berättade att hon i hela sitt vuxna liv inte ville ha kjol på sig för att någon i hennes tonår hade sagt att hon var kobent. Det är precis en sån sak jag skulle kunna säga, för i mitt huvud är det ingen förolämpning - det är ett konstaterande. Jag skulle ju inte bli sårad ifall någon sa att jag hade många leverfläckar och födelsemärken, för det har jag ju. Jag skulle inte bli sårad ifall någon konstaterade att jag är tjock. Jaha, liksom. Det är jag ju?

Men andra människor blir uppenbarligen sårade för sånt. De bär med sig länge ifall någon har sagt att de kör med folk, att de "inte är så snygga precis", att de kanske inte har läshuvud osv osv. Och jag sitter där och läser och förstår verkligen inte. Jag känner mig som Sheldon i Big Bang Theory, för det är så märkligt att folk tar illa upp av såna, för mig, småsaker.

Jag har fått höra precis allt. Rakt upp i mitt ansikte såväl som på omvägar. Precis allt. Jag behöver inte dra upp massor av exempel här, för jag vill inte besudla bloggen med könsord, tillmälen och riktigt elaka förolämpningar. Vi kan väl bara konstatera att Birro hade hoppat från en bro om han hade blivit kallad det jag har blivit kallad. Och det hör väl självklart ihop med min oförmåga att förstå vad som sårar. Åt två håll.

Dels tycker jag väl att om jag nu inte ältar att någon har sagt att jag förtjänade att få missfall, så kanske det är larvigt att någon annan ältar att de fått höra "du har sneda tänder". Men dels är det väl också så att anledningen till att jag har fått höra så många hemska saker är att jag ständigt trampar i klaveret och lyckas såra och skaffar mig ovänner*. Bara för att jag inte förstår mig på folk.

Det är inte meningen att kokettera med hur obrydd jag är, eller att be om sympati eller något sånt. Jag är mest bara trött på att vara en tjockhudad elefant som går omkring och trampar ner små myror. Å andra sidan noterar jag ju knappt när de biter mig heller - och det är väl en fördel. Kanske.

Finns det ingen skylt man kan ha på sig? Typ "Jag har någon slags social störning. Om jag sårar dig är det inte medvetet. I alla fall inte oftast." Eller så kanske jag bara borde hålla tyst, men alltså. Hur troligt är det?

*(True story: En gång i gymnasiet råkade jag, full och dum, säga till en tjej att det var bra att hon hade bytt grupp i spanska för att "du är ju knappast så bra på det". Detta resulterade i att hon avskydde mig så mycket att hon ett tag senare dumpade en kille bara för att han - som var en bekant till mig - gick och pratade med mig och hon råkade se det. Citat: "hur kan du umgås med den person jag hatar mest av allt i hela världen"?  I det fallet kan jag dock känna att det kanske inte bara var mitt fel, hela bråket.)