Mardrömmar.

I natt, någon gång mellan Majkens alla uppvaknanden (det är en liten tand på G och jag håller tummarna för att det är den som spökar), drömde jag en mardröm. Jag drömde att helt plötsligt var det klockan sex på julaftonskvällen, och vi hade missat allt!

Vi hade glömt att äta dopp i grytan, vi hade missat Kalle Anka och vi hade inte hunnit med julklapparna. Jag kunde inte förstå hur vi hade misslyckats så, men där var vi i alla fall. Julafton var över och vi hade slarvat bort hela dagen. Mitt i min största förtvivlan (jag överdriver faktiskt inte) vaknade Emmy av en mardröm* och skrek så att hon väckte mig. Så jag kunde nöjt konstatera att än finns det tid till att förbereda julen.

Det kanske är larvigt, men det är inte första gången jag drömmer om att missa julen. Jag drömmer om det rätt ofta. Ibland har vi glömt baka och göra godis och fixa julgran. Ibland, som i natt, glömmer vi hela dagen. Ibland blir det bara dåligt och bråkigt. Jag tror det säger en hel del om hur viktig julen är för mig. (No shit Sherlock!)

Drömmar som jag däremot längtar efter att drömma är de där morfar är med. Jag älskar såna drömmar. Han är nästan alltid sjuk, eller till och med död och återuppstånden, men han är i alla fall där. Det är fint.


*(Emmys mardröm? Att hon hade missat halloweenfesten. Det tog ungefär två sekunder att påminna henne om att hon ju hade varit med nästan hela tiden och somnat i vår säng vid tiotiden. Ungefär samma mardröm med andra ord, bara ett annat festligt tillfälle.)