Sex år.

Igår på twitter fick jag ett utbrott och bashade skolan jag gick i från årskurs 1-6. Det såg ut ungefär såhär:

Nej jag vet, det låter inte så jättefarligt. Det finns ju de som inte fått gå i skolan gubevars. Det måste ju vara värre för dem. Eller för de som får händerna avhuggna om de inte kan läxan, eller tänk bara när farfar gick i skolan och fick stryk varje dag? Yada yada yada.

Jag vill inte skriva om det mesta, för jag vill inte hänga ut lärare eller elever mer. Men i stora drag så behandlades vi mer som interner än som elever. Nivån på undervisningen var under all kritik. Lärare grät och bråkade med elever. Det var mobbning och slagsmål och utfrysning och tafsande killar och hot och kränkningar. Utöver det så var det också böner och psalmer och kristendom varje jul och sommaravslutning i kyrkan.

Byhåla. Det är det enda ordet som kan beskriva det. En vidrig byhåla med rasistiska ligister och ett behandligshem för alkoholiserade mödrar i närheten, vilket gjorde att till den redan dåliga skolan anlände problembarn efter problembarn (alla killar, alla slogs) utan att någon hade kunskap eller ens ork eller intresse av att ta hand om dem.

När jag börjar noja över ifall de leker för mycket våldsamma pinnlekar på ungarnas skola, eller något annat litet "problem" brukar jag tänka på det här. Min skola var verkligen värdelös. Den var kass och vidrig och jag mådde dåligt nästan hela tiden. (Om jag någonsin skriver en generationsroman ska jag hänga ut den totalt.)

Men herregud, det gick ju bra för mig ändå.

Typ.