Små steg för ett barn, men ett stort steg för föräldrarna.

Noa åker skolbuss på måndagar och fredagar. Det innebär att han stiger av bussen vid stora vägen (50 ska det vara där. Just sayin, ska det vara där), går och hämtar posten och sedan går ca 100 meter längs med grusvägen hem. Ni fattar, inget märkvärdigt alls. Egentligen.

Men gud, stoltheten i hans ansikte när han kommer hem och svänger med reklamen (den riktiga posten kommer först efter klockan tre) och hojtar "Jag är hemma nu! Jag har tagit posten!", den. Den stoltheten går inte att förminska. Det är så stort för en sexåring att få vara skolbarn och att få åka skolbuss och slippa bli mött vid bussen av föräldrarna, för han kan ju själv. Och så småpratar han med de stora barnen som går av på samma ställe och känner sig lite sådär som man gör när man är sex år och precis fått nyvunnen frihet.

Och sen tänker jag på alla de föräldrar som vägrar släppa lite på strypkopplet de har kopplat på sina ungar med förevändningen "säkerhetstänk". Det behöver inte handla om att hämta posten eller att åka skolbuss eller att vara ensam hemma, men något måste barnen få göra. Sakta men säkert måste de också få uppleva den där känslan av att "jag kan, jag vågar och de litar på mig". Det är olika för varje barn vad som krävs, men man måste erbjuda dem något. Man måste börja någonstans.

Och barnen klarar det ju galant. Självklart. Barn klarar, har alltid klarat, ungefär det de behöver klara. Min morfar körde en leverans en gång i veckan med häst och vagn. Han var åtta år och körde en mil fram och tillbaka. Det brukar jag tänka på när det kliar i mig för att Noa är lite sen hem. De klarar det. Det gör de.

Frågan är bara: gör föräldrarna det?