Ellen hade en bonnagård, tralalalala.

Ibland får jag en överväldigande lust att bo på en bondgård med hästar och ponnyer och hundar som springer ut och in och katter och höns och gärna någon ko och så lite små söta getter också. Och alla barnens kompisar ska komma och gå som vore de våra egna barn. Köksbordet ska vara överbelamrat med bakverk, böcker, läxor, projekt och så ska vi försörja oss på det man nu gör på en bondgård.

Jag ska gå omkring i slitna jeans och tjock tröja och gummistövlar. Mitt hår ska vara uppsatt i en slarvig knut, men så att jag ändå är snygg, ni vet? Så att om någon bondkollega kommer förbi ska han bli lite förlägen över att jag är så vacker i min enkelhet. Och så vill jag rodna klädsamt, för det verkar ju himla chict.

Men åter till bondlivet då. Jag vill ha kycklingar som vi ser kläckas. Jag vill ha en bäck på våra ägor, så att barnen kan leka och jag kan hämta vatten till djuren där. Jag ska rida runt och inspektera staket och så ska vi handla all vår mat i en lanthandel där alla vet vårt namn, så det gör inget om jag glömt plånboken. För det gör jag rätt ofta eftersom jag är en sån där härlig människa som älskar att berätta historier för barnen och deras vänner, men jag kommer inte ihåg värdsliga ting. Och till mellanmål ska jag servera hembakta pajer med vispad grädde och kakor och varm choklad och chips och inte bry mig ett dugg om sockernivå eller nyttigheter. När barnens kompisar ska åka hem så möter jag deras föräldrar på vår stora veranda, med mina armar mjöliga från den senaste limpan jag satt degen till, eller smutsiga från arbetet i stallet. Och alla tycker om mig, fast de kanske inte avundas mig. Alla dessa barn och hundar och djur överallt, hur orkar hon?

Ibland så drömmer jag om ett sånt liv. Sen kommer jag ihåg att jag är lat, ogin, gnällig, ohändig, frusen och ämlig och inte gillar när det är för stökigt.

Men man kan ju drömma, eller hur? Både om gården och om att vara en sån person.