Ja, ungarna älskar sin lillasyster. Ja, det är skitskönt att de är så mycket med henne och vaktar henne så mycket. Nej, det innebär inte att du kan kräva att de ska vara barnvakt när de är äldre. Eller okej då, Emmy är bara fyra år äldre - men ändå.
För det stör jag mig på något enormt. Vuxna människor som skaffar barn, sladdisar, och sedan kräver att de större barnen ska vara barnvakt. "Men alla ska ju hjälpa till i en familj" - jo visst. Hjälpa till. Om man kan, har tid, lust och möjlighet. Ställa upp när det krisar och vara en del i en omtänksam familj, självklart. Vara barnvakt och underhållare och stand-in förälder? Absolut inte självklart.
Det är vi som har skaffat våra barn. Om vi behöver barnvakt till Majken när Noa är så pass gammal att han kan vara det så kan vi fråga honom och om han kan och vill så kan han ställa upp. Men vi kan inte kräva och vi kan inte förvänta oss rakt av. Så fungerar det inte. Det är inte han som har valt det, det är vi.
När jag var barn hade vi en granne som hade två sladdisbrorsor. Det var värdelöst att vara hemma hos henne och leka eftersom man visste att hennes småbröder skulle vara med. Det var så hennes mamma resonerade helt enkelt: du är äldre, du har ansvar för dina småsyskon. De skulle tas hand om och de skulle lekas med och de skulle alltid vara med och sysselsättas.
I tonåren var det samma visa. Andra vänner, andra syskon. Samma sak. De var tvungna att vara barnvakt. De hade inget val. De fick ställa in saker de själva tänkt gå på för att föräldrarna bestämde så. De blev arga och bittra och sura på sina småsyskon. Och så självklart föräldrarna.
Jag har aldrig, någonsin, förstått mig på det där. Jag gjorde det inte som barn, inte som tonåring och inte nu som förälder heller. Kanske genomgår jag någon slags metamorfos och kommer ut som tonårsförälder som tycker att självklart ska mitt ena barn ändra sina planer för att passa ett annat av mina barn, men jag hoppas inte det. Jag hoppas att jag inte tappar omdömet så.
Om jag vill ha barnvakt och Noa har planer så får jag fixa en annan barnvakt eller stanna hemma. It's as simple as that. Hoppas bara jag kommer ihåg det när det väl gäller.
Mina föräldrar har alltid jobbat skift, så min 3.5 år äldre syster har fått ta hand om mig. Sen lurade jag mamma att jag behövde barnvakt när jag var tolv, så systern var tvungen att vara hemma. Det var så himla mysigt, för då kom alla hennes fina och coola kompisar hem till oss och hängde med henne. Hon var dock svinsur.
SvaraRaderaIallafall, ibland kanske man inte har så mycket val som förälder än att be storasyskon ta han om småsyskon.
Terry - jo, men det är ju ett nödvändigt måste. Att hjälpas åt för att familjen ska gå runt. Det är inte riktigt det jag menar.
SvaraRaderaDet är nog ett utmärkt sätt att få sina stora barn att hata en. Och inte vilja veta av en senare.
SvaraRaderaÄh, jag vet inte. Att alltid behöva passa sina syskon verkar ju lite överdrivet. Är du säker på att du verkligen minns rätt? Fick hon aldrig aldrig någonsin vara utan sina syskon? Verkar nästan osannolikt. Mena r inte att du ljuger men tänkte att det kanske är som att jag minns ALLA mina jular som fula av massa snö.
SvaraRaderaMin syster har passat mig många gånger. Alla var bergis inte frivilliga men vi hatar inte varandra ändå. Hon gjorde inte ens det när vi var tonåringar, tvärt om
Karina - just den här familjen var iofs rätt speciell, men nej. Hon fick aldrig leka utan sina syskon om hon var hemma och de var hemma.
SvaraRaderaJag tror inte att man börjar hata varesig syskon eller föräldrar om man tvingas till barnpassning när det inte är befogat, men jag tycker inte att det är rätt helt enkelt.