,,,,,,,,,,,,,,, ............

Jag läser just nu två böcker som jag inte rikigt lyckas avsluta. Det där med att läsa två, eller fler, böcker samtidigt är ovanligt för mig. Jag läser inte böcker, jag slukar dem och sväljer dem hela. Alltid en i taget, och sällan tar en bok mer än några timmar, om ens det, för mig att läsa från pärm till pärm. Även om jag i vissa fall läser dem på ipaden.

Men nu är det något som stör med båda böckerna. I det ena fallet vet jag problemet: punkter. Korta meningar. När man skriver såhär. Nästan inga kommatecken eller bisatser. Absolut inga satsradningar. Det är korta meningar hela tiden. Och jag blir galen på det. Jag kan inte läsa så. Jag gör så tydliga pauser i mitt huvud efter varje punkt att det stör. Det blir staccato. Det blir upprepat. Jag får inget flyt!

Vilket är synd, för boken är helt okej om jag bara ser till handlingen. Jag är, som ni väl vet och har märkt, ett stort fan av kommatecken..Och som man skriver, läser man, antar jag. Eller så kanske det är tvärtom, att uttryckssättet har kommit ur vad jag helst väljer att läsa? Jag vet inte, men det stör mig något så infernaliskt med korta meningar. Ungefär lika mycket som min kommatering säkerligen stör några av er. Smaksak och ändalykter och det där.

Ironiskt nog är den andra boken en tegelsten av drottningen av långa meningar, med kommatecken och parenteser sida upp och sida ner. Ja, jag pratar om Joyce Carol Oates. Jag bestämde mig i höstas för att läsa igenom alla hennes böcker, och de är många. Särskilt om man inkluderar de böcker hon skrivit under pseudonymer. Just nu är jag någonstans runt sekelskiftet och, jag vet inte, men jag gillar det inte lika mycket som de senare böckerna. Kan det vara att det är böcker som var färskvara? Att stilen är för tidstypisk för den tidpunkten? Eller kan det handla om hennes personliga stil vid tillfället som inte passar min personliga stil nu? Jag har tagit mig igenom "Vi var Mulvaneys" utan att tycka att den var mer än sådär och just nu är jag inne på "Mitt i livet" och saknar ett driv. Ett intresse? Eller så är det, precis som allt annat, en smaksak.

Det här med kommatering igen då. Det stör mig något enormt när folk försöker dra till med regler och konventioner gällande just kommatering. Är det något som ska kännas fritt så är det väl just det? Sen så är, det väl störigt kanske kan, jag tänka om, man sätter kommatecken helt vilt och, galet. Men när det inte stör pausandet och betoningen och läsandet? Och dessutom är det ju verkligen inget som är skrivet i sten. Prova att läsa en barnbok som är lite äldre, säg Pelle Svanslös, och förvånas över hur kommateringen ser ut. Läs en ännu äldre bok och slås av hur kommateringen känns helt vettig.

Eller läs en bok utan en enda punkt, det går ju faktiskt det också. Nästan bättre än en bok fylld av korta meningar och hackighet.

(Tror ni att det här inlägget gick bra att skriva eller? Nej. Jag har väl aldrig varit så medveten om hur jag kommaterar, eller inte kommaterar, som nu. Så klart.)