Det är faktiskt inte enbart mitt jobb att se till att upprätthålla vänskapsrelationer. Jag förtjänar faktiskt att ha vänner som vill ha kontakt med mig och vill umgås med mig.
Sånt är jobbigt att inse, för när man gör det så inser man ju också att man måste sluta anstränga sig så förbannat. Och då kommer vänskapen antagligen att rinna ut i sanden helt, för att sedan upphöra. Men alternativet, att alltid vara den som försöker och som blir besviken, det är inte okej det heller.
Får lust att slänga in något svulstigt citat här nu. Typ "if you love somebody, set them free". Men nä.
Du har så rätt...det är en bitter sanning att inse att man inte är vänner på lika villkor. Det värsta jag varit med om på senaste tiden är en vän som jag saknat mycket de senaste åren när kaos uppstått i min familj. Då kan man behöva en vän. Hon sa till mig när jag till slut ringde att hennes taktik var att jag "hör väl av mig när jag har tid". Då blev jag väldigt ledsen, men samtidigt bekräftade det som jag redan hade förstått: att hon gjort "slut" utan att berätta det.
SvaraRaderaJobbiga situationer i livet gör att många sk vänner fasar ut och försvinner. Jag känner mig många gånger som Shirley Valentine när hon varje dag pratar till väggen när hon lagar mat. "Hello wall..."
Det finns bara en sak att göra i sådan här lägen, skaffa nya vänner och börja uppskatta sitt eget sällskap!