Jag fastnar alltid i känslor som förmedlas i böcker, så mycket att jag själv börjar känna på samma sätt. Just nu satt jag och var ledsen och deppig och kände mig verkligen nere, men kunde inte förstå varför. Tills jag kom på att jag ju läser en skilsmässobok: "Anna och Mats bor inte här längre", och helt enkelt fastnat i den känslan.
Jag är ju lycklig. Vi har det ju bra. Ändå sitter jag här och är ledsen, för att fiktiva personer har skilts. Och jag är inte ledsen för deras skull, utan det är deras ledsenhet jag känner. Fattar någon vad jag menar?
Det här har lett till att jag aldrig kan läsa otäcka böcker, eller se på skräckfilm. Jag vet att alla (väl?) blir rädda av skräckfilmer, men för mig är det mycket mer. Skrämmande böcker eller filmer bidrar inte bara till att jag blir rädd för stunden eller några dagar efteråt, utan de skapar ett tankemönster som gör mig rädd konstant. Först när jag slutade utsätta mig för otäcka filmer och böcker kunde jag få sån sinnesro att jag klarar av att vara ensam hemma på kvällen, till exempel.
Jag borde helt enkelt bara läsa feel good-böcker som alltid har ett lyckligt slut och som gör mig glad och lycklig. Istället för att sitta här och deppa över en fiktiv skilsmässa som inte har något med mig att göra.
Är det förresten inte sjukt irriterande hur man alltid drömmer om boken man läser precis innan man somnar? När personerna i boken dyker upp i drömmen på märkliga sätt, eller när man själv befinner sig mitt i handlingen helt plötsligt. Jobbigt.
Det är irriterande när det är jobbiga drömmar. Jag minns fortfarande hur det var när jag läste Kristin Lavransdotter och fick böldpest var och varannan natt.
SvaraRaderaMen är det trevliga personer och trevliga drömmar är det ju som att få besök av kompisar.
Jag fungerar exakt likadant! Kul att se någon annan beskriva det så träffsäkert. "...utan de skapar ett tankemönster som gör mig rädd konstant" är spot on, det är det som är så svår för andra att förstå.
SvaraRadera