Varsågod. En rejäl dos ångest.

Hej.

Ni kanske är som jag, och inte sådär vidare insatta i klimatfrågan? Ni kanske vet att det håller på att gå åt helvete, men inte riktigt hur mycket? Jag är ledsen, men här kommer lite ångest från mig till er. Jag har nämligen (äntligen eller tyvärr) insett hur jävla illa till vi ligger. Och nu pratar jag inte "vi kanske inte får snö mer i Sverige", utan jag pratar om att våra barnbarn kommer svälta ihjäl. Våra barn kommer få uppleva krig och svält och nöd och katastrof. Jag pratar om att våra barn kommer kanske aldrig få barnbarn, våra barnbarn kommer dö långt före sin tid. Det är vad jag pratar om.

Här är några länkar ifall ni inte tar mig på orden. Det skulle jag inte heller göra, med tanke på att jag just erkänt att jag är dåligt insatt i klimatfrågan. Men läs här. Och gråt en skvätt, för det gjorde jag.

6 grader från infernot
Pissa inte i polen för att någon annan gör det
Minister gör Danmark klar för klimatkollaps
Efter Durban: mot fyra graders uppvärmning
Durban: Enade vi falla

Jag antar att det finns två reaktioner efter att ha läst det där (om man nu inte var medveten om det redan):

1. Jaha? Men det där är ju bara klimataktivisters sidor. Och så lite aftonbladetlänkar. Kom igen! Det är skräckpropaganda. Jag tror inte att det är så illa eller att det kommer bli så illa. (Då kan man ju bara googla i och för sig, men hey, vill man inte så vill man inte.)

2. Panik.

Ungefär så. Det kanske finns mellanvarianter också, men i det stora hela skulle jag nog vilja påstå att det står mellan skepticism och ångest. Och man kan vara skeptisk, klart man kan vara det. Man kan vara moderat och tycka att de för en fullt rimlig klimatpolitik. Man kan vara foliehatt och tro att klimathotet är något som har hittats på av vänstervridna forskare. Man kan kanske egentligen tro på det, men välja att vifta bort det för att det är FÖR obehagligt att tänka sig. Jag förstår det senare fullkomligt. Jag skulle också vilja göra det.

Men om man nu inser vart vi är på väg, och blir rädd. Då finns det saker man kan göra. Man kan sluta flyga, eller klimatkompensera när man flyger (så länge det är på ett vettigt sätt). Man kan köra mindre bil. Eller sluta äta kött. Eller bara handla begagnat. Sluta slänga mat. Man kan göra så himla mycket som man inte gör. Jag vet, för jag är otroligt dålig på att vara miljövänlig själv. Men jag visste ju inte bättre.

Dessutom kan man, kan ni, sprida information och hjälpa andra till lite nyttig ångest. För även om det är lätt att rycka på axlarna och säga att det spelar ingen roll om vi handlar begagnat när resten av världen kör på som vanligt, så handlar det om ett medvetande. Ett medvetande som behöver spridas så att fler ställer högre krav på sina politiker och sin omgivning. Och på sig själva.

Om så bara för att vi ska kunna säga till våra barn och barnbarn att vi faktiskt försökte, om allt ändå går åt helvete. Att vi insåg, och gjorde vårt bästa. Att det inte räckte. Men att vi inte blundade och lät dem ta konsekvenserna för vår ovilja att göra något åt saken.