Älskade gamla ting.

Idag tog jag med Majken på en promenad i det vackra vårvädret. Vi hamnade en kort bit från hemmet, vid ett ödehus jag har åkt förbi många gånger men aldrig besökt själv.

Där bodde tydligen en excentrisk man som dog år 1995, och som vid sin död hade en enastående samling av äppelträd i sin trädgård. Det insåg även hans granne, som köpte huset med tillhörande trädgård. Nu förvaltas trädgården med äppelträd av en förening, som räknar sorter och sköter om äppelträd på det där sättet jag inte har en aning om. Allt det här kunde jag läsa på en skylt invid äppelodlingen.

Men jag är inte så intresserad av äpplen. Däremot får jag behagliga rysningar längs med ryggraden av gamla hus och ruckel. Och det här var ett väldigt vackert sådant.

Tänk vad fint det måste ha varit, då, när det var nytt och bebott.

Nu fick man inte ens gå in, på grund av rasrisken. Eftersom jag inte ville göra inbrott (och eftersom jag hade Majken med mig) lydde jag. Men åh vad det kliade i fingrarna av lust att få undersöka hela huset!

De många äppelträden speglade sig i de fallfärdiga, men ack så vackra, fönstren.

På övervåningen stod ett fönster smått öppet.

Något av det sorgligaste jag vet är övergivna hus med gardiner kvar. Det blir så tydligt att någon har dött ifrån huset. Att det inte fanns några efterlevande som brydde sig om att ta tillvara på det som fanns. Städa ur. Plocka ner.

Sedan gnällde Majken och tyckte att vi skulle gå. Och jag höll på att köra vagnen rakt in i ett äppelträd som de fina entusiasterna hade märkt.

Fast innan vi gick var jag tvungen att luta mig mot fönstret och ta ett kort på de vackra kranarna och det förtjusande kaklet som fanns inne i köket. Jag dog lite av avund där jag stod. Sedan såg jag den döda råttan på golvet och förlorade stämningen lite.

Jag klarar egentligen inte av såna här hus. Jag blir helt besatt och vill veta allt om vem som har bott där ( i det här fallet stod det ju på infotavlan vid äppelodlingen), vad som har hänt och varför de inte brydde sig om att ta ner gardinerna. Övergivna hus och platser är en sån, jag vet inte. Jag kan inte sätta ord på det.

Jag har ju skrivit så otroligt många gånger om min förtjusning för det förflutna. Om att jag ville bli arkeolog. Om att jag helst läser böcker som på något sätt nystar upp händelser bakåt i tiden. Jag kan inte förklara fascinationen. Jag tror inte att det finns ett ord för det ens?

Jag vet bara att jag så gärna skulle vilja gå in i det här huset. Och så önskar jag att jag vore en bättre fotograf, för så här fina hus förtjänar att förevigas på rätt sätt.