Jag har dåligt samvete hela tiden, det har jag ju redan berättat. Men eftersom jag har det så går jag alltid omkring med små ilningar av ledsenhet eller självklander eller just dåligt samvete. Och då måste jag tänka efter vad det är som orsakat det just nu. Ibland tar det lite tid att komma på, men det kan vara att jag för fem minuter sedan såg en av Noas tröjor ligga och skräpa och då tänkte att han borde få lite mer färgglada kläder. Och sen fem minuter senare sitter jag där och är ledsen och när jag sedan hittar anledningen "köper för lite färgglada kläder till min son", då kan jag slappna av. För då har jag liksom hittat vad jag är dålig på, och kan gå vidare med att lösa det.
Det säger ju sig självt att det är helt orimligt att få dåligt samvete av varenda liten grej, men ändå. Det är skönt att jag i alla fall kan lista ut varför jag sitter och deppar. Just nu är det för att de får dålig frukost: vanligt vitt köpebröd med kalkon. För fem minuter sedan var det för att jag inte kommer iväg med Majken tillräckligt mycket. Fast nej, under tiden jag skrev det här inlägget ändrades "just nu" till att handla om att ingen av dem fick en godnattpuss innan jag åkte iväg till stallet förut ikväll.
O. Håll. Bart.
Jag vet ju det.
Jag tror det är typiskt för just en förälder att ha dåligt samvete. Iaf handlar ju exemplen just om barnen. Jag har också dåligt samvete jämt och det är så himla jobbigt. Men jag har nog mer dåligt samvete över att sonen som snart blir 2 år går på förskola 8 timmar per dag mån-tors och trots att han och storasyster är lediga på fredagarna så har jag ändå dåligt samvete över de andra dagarna. Jag har dåligt samvete på jobbet för att jag går tidigt för att hämta barnen men ändå tycker jag att jag kommer sent till förskolan. Jag får dåligt samvete om nån kompis vill ses och fika ifall jag redan är uppbokad på annat. Jag fick tom dåligt samvete när grannflickan var och frågade efter dottern som inte var hemma för att hon lekte med en annan kompis. Vad ska man göra åt saken??
SvaraRadera