"Kärring..."

Vad är det för fel på människor egentligen?

Idag var jag och ungarna och handlade och så stegade vi iväg till kassan. Samtidigt som vi närmade oss kassan från ett håll kom en annan kvinna från ett annat håll, med en fullastad kundvagn. I vår korg hade vi kanske fem varor. I alla fall då, eftersom jag inte ville bli påkörd saktar jag in ett steg för att ge henne chansen att stanna  - då jag med stor marginal var närmast kassan.

Det normala här är ju att göra just det: stanna. Istället satte hon med försmädlig min och med näsan i vädret fart och småsprang fram till kassan. Och lämnade mig stående med gapande mun, få varor och två ungar att hålla koll på. Så jag muttrade "kärring" - och är ganska säker på att hon hörde - och vände mig till den andra kassan, varpå en ungefär lika gammal kvinna som närmade sig den kassan springer fram till den för att hinna före mig. Hon hade också full kundvagn. Och självklart såg båda två ut att vara femtiotalister. För det vet ju alla att när man närmar sig 60, då får man bete sig som man vill.

Så ja. Jag muttrade "kärring" igen och ställde mig i en helt annan kö och undrade exakt hur människor är funtade. I vilken värld är det normalt för tanter att sprinta sig till en plats i kassan före en barnfamilj? Hade jag varit den med fullastad kundvagn och den som var bakom mig hade fem varor hade jag släppt förbi henom. I det här fallet var jag före och blev lik förbannat bortskuffad.

Ja, det hade säkerligen varit mycket mognare att inte kalla dem för kärringar. Men jag tänker liksom som så att om ingen upplyser dem om vad de faktiskt är så kanske de går omkring och tror att de är små söta äppelkindade mormödrar som alla älskar, främmande så väl som barnbarn.

Och så var det ju verkligen inte.

(Ännu bättre hade det väl varit att ifrågasätta vad de höll på med, men alltså. Orka. Bättre att mumla okvädesord och slippa the fury bara en soon-to-be pensionär kan släppa fram.)