onsdag 29 februari 2012

Lilla stora.

Så himla liten en nästan-sjuåring ändå är på det där stora röntgenbordet. Med maskiner överallt och sköterskan i skyddsdräkt. Och så jag, i rummet innanför, med ett barn på höften och ett barn som smått skrämd tittade in på storebror som låg där och böjde på höfter och ben inför varje ny röntgenbild. 

"Det är ju inte otäckt om man har gjort det förut och vet att det inte gör ont". Han har rätt. Att röntgas är en rätt så okomplicerad och enkel sak, särskilt om man har anlag för att vilja samarbeta och hjälpa till. Vilket han ju har. Men för mig var det rätt obehagligt. Min magra, tunna lilla förstfödda på den stora britsen, alldeles ensam med alla maskiner. Och då handlar det inte ens om någon allvarlig åkomma, så jag behöver inte oroa mig för resultaten heller. 

Men ändå. 

När vi var klara fick han stora skopor med beröm (och även jag fick en slev komplimanger åt mitt håll) och tre klistermärken. Sedan glass i kiosken. Jag unnade mig dock ingenting, och jag tror nog helt ärligt att upplevelsen var läskigast för mig. 



3 kommentarer:

  1. Höften? Misstänker att jag vill veta allt! Vi har samma haltande som förra året... Inte alls lika illa, men längre tid...

    SvaraRadera
  2. Nej det har inget med höftsnuvan att göra, utan med knäproblemen han har haft i flera år. Vad säger läkarna om haltandet då?

    SvaraRadera
  3. Det kom här igen några dagar. Bättre igen. Får kolla med läkare hemma om det blir fler gånger

    SvaraRadera