Lyssnar på Veronica Maggio och känner en sån förbannad längtan efter mina gymnasievänner. Jag vet inte varför, men helt plötsligt var det där. Längtet.
För gymnasiet handlade ju nästan bara om vänner, i alla fall för min del. Vi fikade i timmar och jag kom hem klockan fyra på natten efter att ha hängt med någon som jag stött på ute på en promenad. Vi var på fester hos varandra och sov hos varandra och pratade om allt och planerade framtiden och skolkade från lektioner och störde oss på lärare och älskade att spela kort i cafeterian och bråkade med varandra och bildade nya vänskapsrelationer och firade födelsedagar och bara var. Tillsammans. Nästan hela tiden.
Min mamma har alltid sagt att det är på universitetet man träffar de vänner som följer med en genom livet sen. Och jag antar att hon har rätt, för helt plötsligt inser jag att mina vänner från gymnasietiden inte finns i mitt liv längre. Oftast tänker jag ju inte på det heller eftersom livet med tre barn och jobb och vardag liksom slukar all tid och tankeverksamhet.
Men ibland tänker jag på det. Och blir lite ledsen.
Vänskap har alltid varit mitt känsligaste område. När andra har kärleksproblem har jag vänskapsproblem. När andra sörjer att de inte hittar någon att dela sitt liv med sörjer jag att alltid bli bortvald, frånväxt och bortprioriterad till förmån för andra, roligare, vänner.
Eller nej. Inte alltid, så klart. Jag har så himla fina vänner i mitt liv att det vore att förolämpa dem att påstå att det är synd om mig på något sätt. Det är det inte.
Men ni vet hur det är? Ibland sörjer man och saknar, och det är väl något fint med det också.
för oss som knappt har vänner alls låter det märkligt att du säger att du har såna problem? Du både har och har ju haft uppenbarligen en massa vänner? Gymnasiet för mig handlade om att undvika rasterna genom att vara i biblioteket så att man inte behövde sitta ensam bland skåpen.
SvaraRaderaMen varför hatade ni lärare? Känns konstigt att nämna det i samma mening som att spela kort...
SvaraRaderaAnonym - usch, nu får jag ont i magen för din skull. Det är klart att jag har haft det jättebra som alls har haft vänner, samtidigt ÄR det jobbigt att bli bortvald och förlora vänner när man själv inte är den som valt att vänskapen ska avslutas.
SvaraRaderaJag har alltid haft vänskapsproblem genom livet. Förlorat vän på vän på vän. Och även om jag är mycket glad över att jag haft dessa vänskaper är det ju ändå inte roligt att "bli lämnad", för att jämföra med en kärleksrelation.
Att inte ha några vänner alls är så klart otroligt mycket värre i jämförelse, det förstår jag.
Anonym - för att vissa lärare var riktigt jäkla elaka och kassa? Det var dock inget större problem, men ändå något som var en del av livet under den perioden.
SvaraRaderaJag reagerade också när jag läste "hatade lärare", ryckte till med ett "oj". Det låter väldigt starkt och elakt att skriva att man hatade sina lärare.
SvaraRaderaJag har också en del vänner som kommer och går, men jag har alltid sett det som en del av livet. Man har vissa personer som berikar ens liv under vissa perioder, och andra som finns där under andra perioder. Har man TUR hittar man även de som finns där hela tiden.
Kanske det låter dumt att skriva det som 23-åring, men när man flyttar en del, bildar familj tidigt och läser på distans så blir det mycket folk som både kommer och går i livet.
Åh, men då ändrar jag. Jag menade det mer som i "jag hatar kaffe", men om folk tolkar det annorlunda blir det ju tråkigt.
SvaraRaderaEllen, det kan vara jag som överreagerar också.
SvaraRaderaJag känner någon märklig typ av tacksamhetsskuld till lärare. Alltså inte bara mina lärare, utan själva yrket. Blir alltid lite defensiv när någon slår ned på dem.
Tror det snarare är jag som använder ordet hata lättvindligt.
SvaraRaderaKänner igen mig i dina "vänskapsproblem". Har aldrig riktigt tänkt på det på det viset men nu när jag läste ditt inlägg slog det mig att jag är lite likadan.
SvaraRaderaGillar verkligen din blogg!
Jag tycker att det är svårt att hinna med vänner när man jobbar, hämtar och lämnar på förskolan och är dödstrött när barnen äntligen somnat. Förr var jag supersocial och träffade folk till höger och vänster men nu orkar jag inte riktigt. Jag tänker att det är den tiden i livet men samtidigt får man ju försöka underhålla relationerna.
SvaraRaderaFast jag förstår inte varför de väljer bort dig för jag tycker du verkar vara kul och trevlig att umgås med och dessutom lika dryg och ironisk som jag själv :-D