Stoltast idag är jag över att ungarnas minimello-figurer blev helt okej. Jag är ju så sjukt dålig på att pyssla och hade väl förväntat mig gråt och ramaskri och två ihopknycklade bollar som slutresultat. Men nehej då. Vi var SAMS hela tiden. Bara det är ju värt någon slags medalj? Och så blev gubbarna som sagt helt okej också:
.JPG)
Pyssel alltså. I teorin vill jag vara en sån som pysslar med sina barn. I praktiken är det ju tråkigt och kladdigt och klistrigt och jobbigt och så blir man lätt osams (i alla fall i vår familj) och så blir det inte kul till sist ändå. Ja men ni vet. Eller? Är jag konstig?
Lika främmande och konstig känner jag mig i såna fall när det kommer till att "sörja" kända människor som dött. Ja, men det är väl klart att det är tråkigt när någons liv avslutas för fort. Men jag kände varken Amy, Whitney, Heath, Patrick, Michael eller någon annan som dött de senaste åren. Jag förstår mig verkligen inte på den kollektiva "sorgen", men återigen - det kanske bara är jag? En okänslig jäkel som inte alls bryr sig om andra?
Åh, men sen då. Sen var vi på Capoeira och då tränade vi på fucking bakåtkullerbyttor, att hjula med en hand och att försöka göra bakåtvolter. Man bara... okej? Kunde inte ens göra en enda bakåtkullerbytta, men inte fan är det vanligt att vuxna människor kan det? Det kan ju absolut inte bara vara jag, det tänker jag inte ens låtsas som att jag tror.
Ska bli så sjukt skönt med måndag igen, så att vi kan vila upp oss från helgen.
Ja men I KNOW. Angående pyssel med barn alltså. Det funkar inte för min del heller - försöker och försöker men det slutar bara med halvkrig och sura miner.
SvaraRaderaSamt: vart går du på capoeira och gör du det med barnet och i så fall: hur gammalt är det barnet?
Alltså, jag går ju här i Örebro. Det är en liten förening som har familjeträning, så jag och Noa som snart är sju år går tillsammans. Superkul! :-)
SvaraRaderaJag är sjukt bra på att pyssla. Älskar det. Kanske inte trä femhundra halsband, men göra figurer av toarullar, skapa en egen piratkostym eller göra ett akvarium av låda och silkespapper. Älskar't! Kan dock bli lite bråk när barnet ska lägga sig i, hon är inte lika bra som jag...
SvaraRaderaJag är en obotlig pysselfanatiker. Jag ÄLSKAR att pyssla och skulle gärna vilja överföra det till mina barn. Tyvärr går det inte så bra när den ena är hyperaktiv och far kring väggarna som ett torrt skinn och den andra verkar vara på väg åt samma håll. Så jag får snällt sitta själv och pyssla om jag vill vara kreativ...
SvaraRaderaOch det här med att sörja kändisar. Jag lider ju av någon slags emotionell störning när det gäller just döden. Livet tar slut, that's it, inte så mycket vi kan göra åt det. Men i Whitneys fall är det ju så mycket hyckleri att det inte finns. I typ 15 års tid har alla hånskrattat åt henne och pekat finger åt tjackpundaren, men nu är hon plötsligt Gud Jesus själv och ska hyllas till skyarna.
Meh! Jag hade för mig att du bodde lite närmare än så. Kanske i Täby eller på söder eller något. Då blir det ju lite långt faktiskt.
SvaraRaderaJag är verkligen inte heller pysslig, inte det minsta. Julpysselkväll på förskolan är inte min grej och sist kom jag inte ens ihåg hur man gör smällkarameller. Jag kan hjälpa barnen lite men de får baske mig ha idéerna själv!!
SvaraRaderaOch just idag på pendeln satt jag och läste om Whitney och tänkte PRECIS samma sak som du - att jag måste vara den enda som inte bryr mig särskilt mycket om det. Skönt att höra att jag inte är ensam :-) När Michael Jackson dog var det en på jobbet som hade gråtit hela helgen, jag kände verkligen inte att jag kunde sätta mig in i den situationen. Och jag är inte empatilös, jag jobbar ju för 17 på ett barnsjukhus ;-)
Terry och Cilla - ni är märkliga. ;-)
SvaraRaderaKatta - nämen, tycker du? Lite långt? :-)
Kerstin - ja, men precis. Det dör ju folk hela tiden och jag tar inte mer illa vid mig när någon sångare dör än en helt främmande människa.
Däremot sörjde jag Astrid Lindgren och grät över henne, men hon kändes som en så stor del av min barndom. Jag förstår att om man är ett stort MJ-fan så grät man när han dog, men att det blir sån masshysteri och att man ska förväntas tycka att det är jättesorgligt? Fattar inte.
För många är hon ju evigt förknippad med tonår. Och på den tiden hade hon en röst som få om ens någon kan mäta sig med. Hon var en av de största och jag tycker det är fint att det är det hon nu blir ihågkommen för.
SvaraRadera