*surfar på hemnet*

Vårt brännässlehelvete måste ta slut snart, annars riskeras min psykiska hälsa. Jag har dragit upp så många rötter att de helt utan överdrift skulle kunna fylla vårt vardagsrum. Nyss var jag ute i "dungen", som är en del av vår trädgård vi har låtit vara under tiden vi har försökt få ordning på resten av helvetesgården, och försökte börja rensa nässlor där. För det säger ju alla: man ska ta dem när de är späda. Späda my ass. Vet ni hur hårt deras förbannade rötter sitter?

Det blir någon slags kamp mellan mig och de gröna små helvetiska fanskapen. Jag bara måste döda dem. Om hungerspelen hade utspelat sig bland nässlor och deras barn (sticklingar?) hade jag suttit på första parkett med popcorn och blodlust. Jag hatar dem. Och jag kan inte sluta dra upp dem, jag kan inte låta en enda rot vara ifred. Det går inte. Jag måste dra, riva, hacka, gräva, förgöra.

Mina händer ömmar och är röda, trots handskarna, så hårt har jag gått åt nässlorna. Men vad de gör med mina händer är inget mot vad de gör mot min stackars känsliga själ. Jag HATAR nässlor. Jag önskar dem alla en plågsam död. Jag vill att de ska utrotas.

Den dagen trädgården kan räknas som nässelfri, den dagen behöver jag inte oroa mig längre. Men fram tills dess finns det en överhängande risk att jag när som helst förlorar mitt förstånd i kriget mot min gröna nemesis.