Call your grandma...

Jag har precis lagt på luren efter att ha bokat en fikadejt med min mormor imorgon. Majken hänger självklart med. Hur nu vi ska kunna umgås och prata med en galen ettåring med oss. Nåja.

Jag har blivit (lite) bättre på att se till att umgås med mina nära och kära efter att morfar dog. Det är helt enkelt så att de man älskar inte kan leva för alltid, och då är det ju dumt att inte passa på att umgås med dem så mycket det bara går när man faktiskt har chansen och tiden. Jag ångrar så galet mycket att jag inte umgicks mer med morfar innan han blev sjuk, å andra sidan var han så upptagen att det knappast var så att det enbart var mitt fel att vi inte sågs oftare.

Nu tar jag igen det med mormor och jag är så glad över att min farmor äntligen har träffat mina barn, särskilt Emmy eftersom de ju delar tilltalsnamn.

Hjälp vad smetigt det blev nu då. Nå, ibland får det helt enkelt bli det.