Mitt liv: en skräckfilm!

Förut idag satt jag ensam i vardagsrummet. Majken sov. Det blåste ute och elden sprakade. Tyvärr var det ljust ute, annars hade det varit perfekt setting för en skräckfilm.

Helt plötsligt avbröts mitt idogna arbete av ett sprakande ljud. Högt, plötsligt, skarpt! Jag ryckte till, men insåg sedan att det måste vara någon katt som passade på att leka med något i köket. Efter ett tag hördes dock samma ljud igen, längre och ännu högre och jag funderade på vad katten hade hittat. En snabb blick omkring mig fick dock mina nackhår att resa sig: alla katter låg och sov. Den enda vakna själen i huset var jag, och nu började jag bli riktigt rädd. Fast först var jag ju tvungen att twittra om hur rädd jag var, så att mina efterlevande skulle få veta hur jag kände de sista minutrarna i mitt liv:

Jag smög mig ut i köket, beredd på att se en mus eller orm eller... sork! Inget syntes. Jag tänkte att det förmodligen bara hade varit en hörvilla, så jag gick tillbaka till vardagsrummet. Sedan! Igen! Samma ljud som jag nu inte kunde ignorera längre. Darrande av rädsla (ja, jag har en skräck för gnagare och reptiler) tog jag tag i vår tjockaste, och tillika bästa jägare, katt och manade på honom ut i köket. Modigt och stoiskt tog jag mig an faran. Eller så grät jag i telefonen och tvingade min man att hänga kvar i luren tills jag listat ut vad det var som lät. Ni får välja själva vilken version ni tror på.

Väl ute i köket kunde jag konstatera att lätet kom ifrån diskbänken, ungefär där vi har ett eluttag. Katten hade inte reagerat på ljudet, så jag förutsatte att det inte var ett djur. Nu började en lång väntan, med mig som en staty som bevakade eluttaget och med katten som åt mat på golvet. Jag hade vid det här laget slutat vara rädd för möss och ormar, och oroade mig istället för husbrand och dyr omdragning av elen.

Så! Till sist lät det igen och jag kunde konstatera att det inte kom några gnistor ur eluttaget. I själva verket verkade det som att ljudet kom lite mer ifrån vänster. Som att det kom från... ja! Där hade vi problemet!

Maken hade glömt ställa in sina surdegar i kylen, och den ena hade som synes fått nog av att vara istängd i en liten burk och helt enkelt exploderat ut. Det var förvisso inte lika otäckt som möss, ormar eller en eldsvåda, men jag tycker nog ändå att det här är en riskfaktor som Underbara Clara helt bortser från när hon uppmanar oss att gå ner i tid, baka eget bröd, odla egna grönsaker och ärva våra möbler!

Eller som det konstaterades på twitter: #hipsterproblem!