"Nej jag faller inte för några ideal eller krav inte!"

Jag skrev ju att jag störde mig på "upplysta kvinnor" (hjälp vad jag känner att jag överanvänder " ibland) för några dagar sedan, och jag blev ombedd att utveckla lite. Det gör jag gärna, men jag vet inte om det blir mer utvecklat än invecklat. För det är ju fyllt av snår och trassel, det här med kropp, utseende, ideal och vad man står för och inte.

Men först och främst då: anledningen till att jag stör mig på det där "jag vill inte bli snygg, jag vill bara bli stark", är för att det är ett sånt försvagande av de som faktiskt vill bli snygga. Dels är det en lögn i de flesta fall, och dels så är det ju inte ett motsatsförhållande mellan de två, men framförallt så är det just det inbyggda dissandet av de mindre upplysta som irriterar mig. För det är ju bara språkliga krumbukter i mångt och mycket. Om man är upplyst och kunnig och insatt och kan allt om varenda liten vrå i det patriarkala samhället så vet man att det är fult att falla för kraven på kvinnan som snygg, smal och sexig. Man står över det. Man, "en", vet bättre än så. Så klart!

Så när den upplysta feministen börjar träna intensivt så är det absolut inte på grund av någon som helst utseendehets. Hon vill bara bli stark, frisk och må bra. Ja, och vad är det för fel på det då? Inget, om det hade stämt. Men när jag sedan läser andra inlägg/uppdateringar/tweets om jeans som sitter för tight, klänningar som ska kommas i, bikiniformen, lchf, minskade sötsaker etc etc etc så skorrar det falskt. För helt plötsligt blir träningen en del av det som de flesta kvinnor kämpar med: kontroll av kroppen, anpassning till normen, förbättrande av utseendet. Jaha, och vad är det för fel på att de gör så då? Nej men inget, igen, men varför ska det då hycklas med? För det blir hyckleri, det blir det ju.

Och då kan jag, om jag är snäll, tänka så här: att det är jättebra att de inte väljer att skriva om fokus på utseendet, utan istället lyfta det positiva man får utav träning, vilket ju de facto ÄR just en starkare och friskare kropp. Men istället tänker jag snarare såhär: varför kan de inte vara ärliga med att de också drabbas av samma saker som de kritiserar? Varför måste man låtsas vara förmer, starkare, klokare, sundare? Varför ska de som tränar för att gå ner i vikt eller bli smala eller sexiga skuldbeläggas dubbelt; först för att de inte är tillräckligt bra (vilket de ju dock aldrig kommer bli eftersom det är en utopi), och sedan för att de är så fåniga att de bryr sig om att vara tillräckligt bra?

Jag vill inte hamna i någon slags sits där jag pekar på storbloggare och säger att de måste vara bättre förebilder. För dels tycker jag inte att någon ska behöva vara en jävla förebild, och dels är det väl kanske precis det de försöker vara när de skriver om träning och mat på ett sätt som inte nämner att de också faktiskt faller för utseendepressen.

Det jag efterfrågar är väl snarare någon slags ärlighet och ödmjukhet. Inför att vi faktiskt inte lever i ett vakuum där var och en kan välja hur hen påverkas av omgivningen. Inför det faktum att det inte är svart eller vitt; antingen är man en bimbo som vill bli smal och snygg, eller så är man duktiga tjejen som bara vill vara sund och hälsosam.

Och om fler vågar vara lite mer ärliga om även det skamliga och pinsamma och svaga så kanske det är lättare att nå någonstans. Om även duktiga feministtjejen säger att näe, jag kan också stå framför spegeln och gråta och dra i valkarna och må skit, vad gör vi åt saken? Istället för att hela tiden lägga över det på någon annan, någon diffus grupp som mår dåligt, men inte vi, vi vet ju hur det är, vi skulle ju aldrig...

Jag tror helt enkelt att vi skulle vinna mer på att erkänna oss vara en del av det vi kritiserar, istället för att låtsas vara von oben och därmed skapa ännu ett krav som är svårt att nå upp till.