Skjut mig nu.

Ni som har trädgård kanske känner igen det: man börjar med att samla ihop några kvistar och grenar, och några timmar senare står man där med nyinköpta och tillika nyplanterade rosor, nyeldat fjolårsgräs, bortburna stubbar och grenar som tillsammans väger flera hundra kilo och så undrar man vart dagen egentligen tog vägen.

Jag. Vill. Dö. Jag är så jävla trött. Jag är så makalöst förbannat trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har burit tunga stockar och stubbar i stekande (jo, hurra!) sol och jag har slitit häcken av mig. Och ändå finns det ännu mer att göra. Och mer. Och mer. Ja, ni som har trädgård fattar ju.

Det är klart att det är värt det, jag vill inte påskina att jag hellre skulle vara utan trädgård. Fast vad gör man med all sin tid om man inte har en trädgård förresten? Enbarnsfamiljer i lägenhet, vad katten gör de med all sin tid egentligen? Det brukar jag fundera på.

Planen för kvällen är ungefär den här: försöka att inte avlida, försöka att inte avlida, försöka att inte avlida samt försöka att kurera solstingshuvudvärken med hjälp av rollokolor, varmt skumbad och Sigrid Combüchens "Spill" som jag läser lite som poesi; lite då och då.

Dock: har både fått färg på kinderna och solsken i blick och det känns ju alltid bra.