*dammar av tangentbordet*

Först en recap:

Majken kom på något sätt åt vår varma kamin, vi åkte till sjukhuset, de skickade henne till Uppsala dagen efter och där fick hon träffa en plastikkirurg som sa att det med största sannolikhet kommer att läka fint och att vi ska åka till sjukhuset här i staden för att lägga om det varannan till var tredje dag. Olycksfågeln märker själv inget av det utan är glad och sprudlande som vanligt och har under helgen även kläckt ur sig några nya ord. Så. Alla är med på banan!

Annars är det väl det vanliga, jag lovar att inte tråka ut er med beskrivningar av häckplantering, gräsklippning och rabattflyttning. Boring. Jag vet.

Men under allt trädgårdsarbete fick jag tid att rensa hjärnan och tänka på lite allt möjligt, och så fastnade jag först på det här: tiden. Hur ska man få den att räcka till? Hur GÖR man?

När jag var liten så red jag på ridskola. Jag spelade teater och jag spelade piano och ett tag spelade jag även fiol. Min syster red, spelade fiol och spelade fotboll. HUR GICK DET IHOP? Vi hade även hus med trädgård som min mamma rustade upp. HUR GICK DET IHOP? Vi hade även häst när vi blev större, fast då hade jag förvisso slutat med teatern. Jag får inte ihop det, för jag fattar inte hur det ska gå att klämma in allting. Dessutom åkte vi utomlands varje sommar. Och så hade vi båt. HUR GICK DET... ja, ni fattar.

Men visst, det är väl klart att jag kanske minns lite fel. Kanske hann jag sluta med pianot innan vi skaffade häst? Och vi hade ju inte båt när vi hade häst heller. I alla fall, ungefär här i resonemanget hamnade mina tankar istället på: 1) Jävlar vilka patetiska medelklassbekymmer jag har och 2) Vad är det viktigaste jag vill ta från min barndom och ge till mina barn?

Jag får lite ont i magen när jag tänker på att mina barn kanske aldrig kommer få hoppa på en höskulle. Det tillhör ju barndomen, det är så självklart för mig. Men så är det väl inte för er? Eller? Har även stadsbarn hoppat på höskullar? För mig tillhör det en bra uppväxt att få rida barbacka i solnedgången ner mot sommarhagen, men det fattar jag ju är en punkt på checklistan som inte många har. Och dessutom väldigt beroende på pengar, tid och övriga förutsättningar. Så om jag bortser från de mer kostsamma sakerna (som båten, hästen och resorna) är följande något jag vill ge varenda ett av mina barn:

- Många, långa kravlösa dagar där de kan springa in och ut som de vill.
- Frihet från oss föräldrar. Att vi inte ska veta var de är och vad de gör hela tiden. Att vi inte kväver deras äventyrslusta, deras mod och deras upptäckarlust med vår oro och beskyddarinstinkt.
- En aldrig sinande tillgång på något nytt att läsa.
- Syskon. (Check! Yay!)
- Skratt och lek även med oss vuxna.
- Inställningen att allt självklart går att göra. Jag vill inte få dem att tro att det är ett stort projekt att åka till stranden och jag vill att de ska se det som en självklarhet att göra en avstickare till Stockholm plötsligt en dag. Jag vill helt enkelt att de ska se det roliga istället för det krångliga i allt.
- Ett eget rum som de får bestämma själva över. När den tiden kommer.

Ja, och så miljontals, hundramiljardtals saker till så klart. Som kunskapstörst, vetskapen om att de alltid kan komma till oss, känslan av att vara älskad för precis den de är, mod att våga stå på sig, osv osv osv. Det går ju inte att spalta upp allt, det blir en omöjlighet. Men rent generellt så är det väl såna "praktiska" punkter ovanför som jag tänker tillhör den barndom jag vill ge mina barn. Friheten att kunna leka fantasilekar med sina kompisar i timmar utan att vuxna stör. Möjligheten att uppleva saker tillsammans med sin familj. Frihet från stress och press. Och så ett eget rum där de kan krypa upp i sängen med en god bok.

Jorå, pekoralt och patetiskt så det förslår. Sorry, men var nöjda över att ni i alla fall slapp litanior om trädgården, eller ännu ett inlägg om hur jag vill att mina ungar ska få en häst.

Nu är jag godissugen. Vassego för info!