När min periferi är deras kaos.

Det har precis sålts ett hus längs vägen ut till oss. Jag åker förbi det huset nästan varje dag, och inser mer och mer att det jag har sett som små detaljer i min vardag har varit någon annans sorg och elände.

Först brukade jag notera att de var så gamla, de som bodde där. Krumma, böjda och seniga gick de runt i trädgården och skötte den. De krattade löv och rensade ogräs och jag tänkte ofta på hur de egentligen orkade.

Sedan en dag för några månader sedan kom jag hem och sa till maken att jag hade sett en ambulans där. Tillräckligt ovanligt (så klart) för att jag skulle notera det, men jag nämnde det bara och sedan var det inget med det. Och sedan kom våren och inget gammalt par syntes ute i trädgården. Ingen syntes till. Och sedan blev huset till salu.

Förhoppningsvis är det inget allvarligare än en bruten lårbenshals och ett beslut om att sälja huset, men antagligen handlar det om något sorgligare än så och jag tänker på hur deras förmodade sorg blir till en liten detalj i mitt liv.

När jag precis hade fått veta att morfar hade cancer och skulle dö var jag så chockad över att allas liv gick vidare. Mina kollegor sörjde inte. De jag mötte på affären hade inte en aning. Bilisterna jag mötte visste ingenting. De var i periferin för min sorg då. Jag stod i centrum och skrek och grät och ingen visste om. Jag förstod inte hur det kunde vara så, hur de inte kunde svärtas ner av min sorg? Hur de bara kunde gå vidare?

Ibland, när jag tror att något riktigt hemskt ska hända, tänker jag att "det här var sista gången innan..." och så tänker jag att aldrig mer ska mitt liv bli likadant igen. För så var det när morfar blev sjuk. Aldrig mer skulle jag återgå till att ha en frisk morfar. Det var bara sjukdom och död och saknad som låg framför mig. Och jag hade inte ens uppskattat "innan" förrän jag insåg att "innan" nu var slut. Så när jag tror, om så bara för en millisekund, att något riktigt hemskt har hänt, då är det som att jag fryser till och sparar detta "innan" i mitt medvetande.

Sådant tänker jag på ibland, när jag ser ambulanser eller sjuka människor eller bara någon som ser lite rödgråten ut. Att jag står helt utanför och vet inte vilken storm de befinner sig i, men önskar att de slipper drömma sig tillbaka till ett innan som inte längre finns.